Röd sol, Johanne Lykke Naderehvandi, Bonniers

Den opålitliga berättaren är ett tekniskt grepp mången författare har nyttjat, och den som vill studera fenomenet närmare kan förstås söka sig till hur Kazuo Ishiguro i romanen Återstoden av dagen låter butlern Stevens förtälja sin historia på ett minst sagt lömskt sätt. Men samtidigt slår det mig att vart jag än i romanvärlden vänder hittar exempel på liknande berättare, i varierande grad av opålitlighet. Och är inte exemplet Stevens nästan för övertydligt? Alla hans undanmanövrar ökar bara ljusstyrkan över allt han försöker dölja.

 

Det är möjligt att det är en trend, eller så är bara fiktionskontraktet som upprättas mellan författare och läsare svårförhandlat utan de insatser som offrar det pålitliga. Under namnet Johanne Lykke Holm har vi tillåtits följa en författares utveckling från en bra roman – Natten som föregick denna dag – till en fantastisk roman – Strega. Nu heter hon Johanne Lykke Naderehvandi, och ger ut romanen Röd sol. Jag tillbringar några dagar med att läsa denna roman, efterlängtad, märklig och svårgreppbar.

 

Och på många plan också mycket opålitlig. Berättaren är utomstående, och ger oss India som huvudperson. Hon är lektor i litteraturvetenskap på ett universitet, och i en relation med Kallas: de lever isolerade från omvärlden, som i en kokong. Han får ett telefonsamtal från vännen Desma, som bjuder in dem till deras stora hus vid havet. India slår följe med Kallas, och väl där etableras en vagt hotfull stämning, med det slags krypande obehag vi känner igen från skräcklitteraturen eller för all del från Magnus Dahlströms romaner den här sidan millennieskiftet.

 

Världen är stiliserad, förenklad och spartanskt skildrad. Radion rapporterar om försvunna barn, och området härjas av eldar. En man är på vippen att drunkna. Tre föräldralösa barn knackar på dörren vid huset och blir insläppta, och stannar där medan veckorna går. Barnen agerar kusligt, inte så lite likt barnen i Henry James spöksaga The Turn of the Screw – som India påpassligt tar upp i sin undervisning.

 

Hur låter det här när man skalar ned romanen till sina bärande beståndsdelar? Som en melodram? En allegori? Tja, något ditåt är vart det barkar. Liksom i Strega är platsen både anonym och precis. Var befinner vi oss? Det liknar verkligheten, men det är förstås en illusion. Vi är helt enkelt i fiktionens rike. Där råder andra lagar än de vi känner igen från verkligheten. Och Lykke Naderehvandi är suverän på att skildra just denna plats, som liknar vår. En får lust att citera Ekelöfs ord: ”Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma”.

 

Här dominerar den oroliga stämningen som får allt att te sig sinistert och olycksbådande. Lykke Naderehvandi. Både platsen och personerna laddas med denna stämning, och det hör till att namnen förvaltar denna glidning mellan det reella och det fingerade. Det är en på flera plan instängd romanvärld, och jag ska erkänna att jag till en början läser med viss frustration. Det går långsamt, och språket lägger sig som dämpande vadd kring skeendet. Länge undrar jag om det ska vara mödan värt.

 

Men så skapar Lykke Naderehvandi sprickor i sin perfekta fasad. Hon är verkligen skicklig på att inrätta en atmosfär som pendlar mellan mys och fasa, och det energiskt originella bildspråket är oklanderligt och så hårt sammansatt att det bildar ett slags pansar kring allt som försiggår. Det är ett ont rike som frammanas, oavsett om vi befinner oss i Sverige eller – mer troligt – i något närliggande, diffust land, där landsbygden ”tycks uppfyllt inifrån av en stagnerad ondska som gått i arv genom generationerna och nu förvaras i själva den blodtunga jorden, där allting lagras och lagras och aldrig grävs upp så att man kan syna det i dagsljus, så att domarna kan falla över det ondas förvaltare.”

 

Världen är koncentrerad, full av tecken och varsel. Den röda solen från titeln rör sig sakta över himlen, och omslaget, signerat Karolin Dausien, ger med sin aggressivt röda färgsättning en indikation på att vi inte enbart ska se solen som en metafor. Johanne Lykke Naderehvandi är tveklöst en originell begåvning, med andra ambitioner än att bara gestalta en realistisk samtid. Hennes två senaste romaner bildar en slags diptyk där dynamiken mellan individer fäster ett övergripande tema.  

 

Till den här romanens starkaste kvaliteter hör hur oförutsägbar den är, trots att författaren låser sig vid skräcken som förklaringsmodell. Läsningen liknar att ta del av en rekonstruktion av ett rättsfall, där brottet har med föräldraskap och ansvar att göra. Det är en konsekvent utförd iscensättning, där Indias utvecklingskurva tar avstamp mer i det tänkbara än i det genomförbara. För en roman är det ingen dålig premiss.