Dansa i Odessa, Ilya Kaminsky, översättning Lars Gustaf Andersson, Rámus

De dubbla tillhörigheterna har normaliserats för ett icke oansenligt antal medborgare. Många författare delar den erfarenheten, med ett hem som ligger i ett fjärran och ett nytt påtvingat hemland. Ilya Kaminsky föddes i Odessa, dåvarande Sovjetunionen, av judiska föräldrar. Plågade av förföljelser i hemlandet emigrerade de till USA när han var tonåring. Efter lite mer än tio år i USA gav han ut sin debut på engelska, Dansa i Odessa, som nu – äntligen! – finns på svenska, tack vare Lars Gustaf Anderssons fina arbetsinsats som översättare.

 

Kaminsky introducerades på svenska bara ett halvår innan Putins invasion av Ukraina i februari 2022. De dövas republik var ett otäckt förebådande lyriskt drama kring en ockupation av en stad där alla blir döva när fiendesoldaterna avrättar en döv pojke. Har empati någonsin skildrats lika uttrycksfullt? Kaminsky själv blev döv som barn när han drabbades av påssjuka.

 

Dansa i Odessa liknar mer en konventionell diktsamling, även om  Kaminsky gärna arbetar med sviter. Den längsta tar Osip Mandelstam som föremål för en exposé över motståndets villkor och poesins funktion i att mobilisera försvar mot övermakten. Här aktualiseras Mandelstams ord från sin fängelsetid, om att inte vara skapt för fängelser, ord som Adam Zagajewski turnerade i sin näst sista diktsamling Asymetri (som ingår i Det sanna livet, på svenska för bara tio dagar sedan).

 

Här aktiveras en rysk litteraturhistoria, där också Isaac Babel, Joseph Brodsky och Marina Tsvetajeva ägnas uppmärksamhet. Den ryska poesin från 1900-talets första hälft är obegripligt stark, och bland dem tronar Tsvetajeva. Kaminsky påminner om de hårda villkoren som rådde, utan att gå in på andra detaljer än de vi redan känner till. I sin diktning förenar Kaminsky det självbiografiska skrivandet med upptäcktsfärd genom historien.

 

Den bakgrund som tecknas hör till det judiska ödet, diasporan, och att finnas utspridd. Det splittrade och söndriga blir därmed hans estetiska princip genom diktsamlingen, samtidigt som den väver ihop olika människoöden. Den som rör sig bort ifrån sitt hem ska finna att ursprunget inte bara blir suddigare och otydligare och diffusare, utan att en parallell rörelse tillåter det att få fast kontur och skärpa i ens minnen. Och säg något som kan hantera avstånd bättre än minnet.

 

Här blir Ovidius ett kodord för exilen. Kaminskys dikt förankras i tid och plats, och en försynt kritik växer fram ur dikternas anspråkslösa tonfall:

 

                                  När Moses

krossade stentavlorna från Sinai, tog de rika

 

upp bitarna där det stod ristat

”äktenskapsbrott” och ”dräpa” och ”stöld”,

De fattiga fick bara ”icke”, ”icke”, ”icke”.

 

Högt och lågt blandas i dikterna, som också leker fram allvar, eller försätter allvaret i lek. Kaminsky påpekar att det är i vardagen poesin trivs allra bäst, inte som högtidsuppläsning. Han tar ned det stora på jorden, men lyfter också upp de små sakerna och ger dem värdighet och prakt. Därmed blir också de historiska inslagen något annat än museiföremål, när historien levandegörs utan att tappa sitt innehåll och sin betydelse.

 

Då visas också historiens giltighet för våra nuvarande liv. Hans dikt premierar det äventyrliga och det småbusiga, när han handskas ovarsamt med sina föremål. Han demonstrerar önskningarnas värde för den som lever i armod. Vad blir då kontentan? Kanske detta:

 

I mina ådror

drar långa stavelser åt repen, regnet faller

rätt ut från det artonde århundradet

jiddisch eller ett mörkare språk där fantasin

är det enda ordet.

 

Må det inte gå dig förbi hur starkt Ilya Kaminsky skriver, och hur välgörande det är att det är dikt som nu också finns på svenska. Den här boken är ett uttrycksfullt svar på den eviga frågan om det är moraliskt klanderfritt att skriva poesi i en ond värld (lex Theodor Adorno). Det faller på utförandet, och i Kaminskys fall kan jag bara säga att det blir ett övertygande argument för poesins övertag på kriget.