Carmilla, Sheridan Le Fanu, översättning Charlotte Hjukström, Bakhåll

Litteraturhistoriens mest berömda vampyr är förstås Bram Stokers uppfinning Dracula, som vad ryktet anbelangar nog kommer att leva längre än senare tiders vampyr Edward Cullen från Stephenie Meyers Twilight-serie. Mindre känd än den manlige vampyren Dracula är den kvinnliga diton Carmilla, som var Sheridan Le Fanus bidrag i genren. Han var landsman till Stoker, och det är allmänt känt att romanen Dracula har många drag gemensamt med den 25 år tidigare utgivna ”Carmilla”, som ingick i samlingsvolymen In a Glass Darkly tillsammans med fyra andra mindre bemärkta långnoveller.

 

Numera utges Carmilla oftast i bokform utan draghjälp (barlast, om du frågar mig) av de andra novellerna. Märkligt nog dröjde det till 1992 innan den fanns tillgänglig på svenska, tack vare den outtröttlige Sam J Lundwall, som levererat oändliga mängder fantasy och science fiction till generationer av grundskolepojkar och en försvarlig dos Lovecraft till ännu fler gymnasiekillar.

 

Det var en fröjd att äntligen hitta Carmilla på svenska, även om jag var överårig redan 1992. Vid det laget hade figuren Carmilla tagit sig in i det populärkulturella medvetandet, främst genom Carl Th. Dreyes sublima film Vampyr från 1932 (året efter Tod Brownings undermåliga filmatisering av Dracula). Här blir Allan Grays rollprestation den mest anemiska vampyrjägaren i filmhistorien – tills Keanu Reeves satte tänderna (sorry) i rollen som Jonathan Harker i Francis Ford Coppolas famösa Bram Stokers Dracula från 1992. Tja, och om rodnande kinder tillåts, så blev Carmilla utsatt för en hundraprocentigt camp filmatisering av Hammer Films 1970 i filmen The Vampire Lovers.

 

Och 2015 utkom på Bakhåll en nyöversättning av denna bok som numera erhåller viss klassikerstatus. Charlotte Hjukström tog sig an Le Fanus kortroman, med den äran. Det är en påtagligt moderniserad översättning: redan första meningens fyra kommatecken tas samtliga bort helt av Hjukström, medan Lundwall ändå behöll ett av dem. Det visar om inte annat att 1800-talets satskommatering är mindre odöd än vampyrerna.

 

I berättelsen stöter den artonåriga tjejen Laura på den undersköna Carmilla. På slottet där de huserar finns ett porträtt i källaren som föreställer en grevinna från 1600-talet, som går under namnet Mircalla – en ganska transparent akronym för Carmilla. Ja, och även namnet Millarca förekommer, som alternativ till den kameleont som Carmilla visar sig vara. När Laura var barn hemsöktes hon av en drömfigur, som hon känner igen som den nu jämnåriga Carmilla, som inte åldrats en dag på tolv år. Att Carmilla ibland försäger sig – som att hon glömt sin första bal, för att det var så många år sedan – väcker inte några nämnvärda misstankar. Inte heller hennes vana att gå i sömnen nattetid.

 

Hjukström gör i sitt långa efterord en stor poäng av hur Lord Byron-figuren inspirerat de många vampyrhistorierna som följde. Som bekant var det under den mörka och regniga sommaren 1816 som den landsflyktige Byron gav husrum åt poeten Percy Bysshe Shelley och hans tjejer, halvsystrarna Mary Godwin och Claire Clairmont. Under en av nätterna roade de sig med spökhistorier, och följden av det blev inte enbart Marys roman Frankenstein, utan också den vampyrnovell som Byrons läkare John Polidori skrev, med Byron som övertydlig inspiration till protagonisten Lord Ruthven.

 

Men. Under kvällen läste Byron ur en piratkopia av Coleridges magnifika dikt ”Christabel”, vars skildring företer så många likheter med Le Fanus vampyrroman att det är underligt att det inte nämns i vare sig Hjukströms efterord eller Lundwalls förord i boken från 1992. Även här finns en moderlös huvudperson – diktens Christabel – som stöter på en mystisk kvinna i skogen, som här heter Geraldine. De ska tillbringa natten tillsammans. Shelley blev så fysiskt drabbad av Coleridges dikt att han svimmade och tvingades skölja hela sin upphettade skalle i en fontän – en reaktion som visar att Stendhalsyndromet inte enbart drabbar vid konstverk. Det var denna passage som orsakade Shelleys svimning, och jag utfärdar en triggervarning här inför den nakenchock som följer:

 

Beneath the lamp the lady bowed,

And slowly rolled her eyes around;

Then drawing in her breath aloud,

Like one that shuddered, she unbound

The cincture from beneath her breast:

Her silken robe, and inner vest,

Dropt to her feet, and full in view,

Behold! her bosom and half her side –

A sight to dream of, not to tell!

O shield her! shield sweet Christabel!

 

Om den apokryfiska version som Richard Holmes berättar om i sin biografi Shelley: The Pursuit (1974) stämmer, var det en annan version Byron läste, där näst sista raden i stället lyder: ”Hideous, deformed, and pale of hue –”. Det är i så fall oklart varför Coleridge helt plötsligt skulle överge den knittelvers han annars nyttjar i balladen. Vad det är för syn Coleridge endast kunde återge i antydningar öppnar för spekulationer. I sin läsning av dikten, i monografin The Making of Poetry. Coleridge, The Wordsworths and Their Years of Marvels (2019), menar Adam Nicholson att skrivandet av denna dikt ”had taken him into a part of human experience he could know but not accomodate, a place that was both intimate and mysterious, to be felt but not explained, apprehended but not analysed.”

 

Jag uppehåller mig vid ”Christabel” av den enkla anledningen att Le Fanu uppenbarligen har lånat intrigen till sin vampyrnovell. Och det är inget märkligt eller ohederligt med det, men lite klantigt att det inte nämns i den svenska receptionen av Carmilla. Den mystiska kvinnan som utövar sitt inflytande med mörka krafter är i sig en arketyp, men parallellerna till Coleridges spöklika ballad är slående. Doppelgänger-motivet mellan Laura och Carmilla anlitades redan 75 år tidigare i Coleridges snillrika lek med vokalerna i huvudpersonernas namn, där Christabels i-a-e spegelvänds till e-a-i i Geraldine.

 

I sin underbart tendentiösa studie av dekadent litteratur, Sexual Personae (1990), gör Camille Paglia Coleridges ”Christabel” till huvudnumret i den romantiska diktningen. Hon läser den som lesbisk pornografi, och finner det odiskutabelt att den inspirerat Le Fanu, men det är också viktigt att komma ihåg att Le Fanus vampyrhistoria är avsevärt kyskare – den publicerades i det viktorianska England 1872 – än Coleridges på många plan gränslösa ballad. I Paglias läsning innehåller ”Christabel” ”one of the greatest transsexual self-transformations in literature.” Trist nog finns denna dikt inte översatt till svenska, vilket möjligen förklarar varför den inte anges när Le Fanus Carmilla diskuteras här.

 

Stilistiskt får skräcklitteraturen ofta klä skott för billig estetik och kitsch och klichéer och fan och hans moster. Det är en slö kritisk hållning. I själva verket löper litteraturhistorien i två spår, och det finns en kanon där skräckens överdåd premieras. Där finns föregångare som Poe och Gogol, och de leder oss rätt in mot Lovecraft och Borges. Spåren leder bakåt till Ann Radcliffe, den suveräna gotiska författaren till veritabla mästerverk som The Mysteries of Udolpho och A Sicilian Romance. Självfallet bör varje litterär kanon med aktning bereda generöst utrymme också åt dessa författare.

 

Hur bra står sig då Sheridan Le Fanus Carmilla? Ja, som alla vet är det mer än ganska svårt att överföra de ideal som förknippas med författare som Poe och Lovecraft, vars stilistik inte ligger så långt ifrån Le Fanus, med den elaborerade meningsbyggnaden. Så här beskriver han när barnet Laura vaknar på natten ensam och ha sitt första möte med den spökkvinna som vi senare förstår är Carmilla: ”I was vexed and insulted at finding myself, as I conceived, neglected, and I began to whimper, preparatory to a hearty bout of roaring; when to my surprise, I saw a solemn, but very pretty face looking at me from the side of the bed.”

 

Lundwalls äldre översättning: ”Jag blev arg och upprörd när jag fann mig vara övergiven och började gnälla som inledning till ett ordentligt illtjut när jag till min förvåning såg ett allvarligt men mycket vackert ansikte som blickade på mig från sängkanten.”

 

Jämför Hjukströms nyare översättning: ”I stället blev jag förargad och förnärmad över att vara – som jag antog – försummad, och jag hade just börjat gnälla som förberedelse till ett ordentligt illvrål när jag till min förundran fick se ett allvarligt men mycket vackert ansikte betrakta mig från sängkanten.”   

 

Som synes är det interpunktionen som får stryka allra mest på foten. Hjukström verkar ha svårast att använda semikolonet, medan Lundwall oftast anstränger sig för att vara trogen åtminstone det tecknet (notera dock att han i det översatta exemplet ovan avpolletterar inte mindre än sex skiljetecken!). Det dramatiska tankstrecket som Hjukström här och på några andra ställen tar i anspråk är inte direkt klädsamt (originalets ”There was a silence of fully a minute, and then at length she spoke; I could not” blir hos henne ”Det var tyst i en hel minut innan hon äntligen talade – jag kunde inte”). Bättre lyckas hon med att överföra originalets glosa ”Avernus” och få andemeningen rätt i frasen ”inleda nedstigningen i underjorden”, där Lundwall får det till ”utvecklingen började gå brant nedåt”. I Vergilius romerska epos Aeneiden är Avernus porten till dödsriket, och detsamma menar Louise Glück i sin bok Averno.

 

Carmilla är en roman om sjukdom, rädsla, sömnlöshet. Lite som livet, alltså. De dunkla krafterna som sätts igång av Carmilla är berättelsens motor, men där finns också ambivalensen och de motstridiga känslorna. Det är ändå stilen mer än intrigen som är den stora behållningen, den ominösa atmosfär som Le Fanu så framgångsrikt och relativt tålmodigt bygger upp.