Sidor

14 feb. 2023

Utflykt till Hanging Rock, Joan Lindsay, översättning Maria Lundgren, Palaver Press

I slutet av förra året spelade Nick Cave och Warren Ellis vid vulkanklippan Hanging Rock, strax utanför Melbourne. Det är en plats med visst anseende som andlig plats för Australiens urinvånare, medan de vita snabbt koloniserade området för att göra sig en hacka på turism. ”The portal to Hell”, kallar en av besökaren på konserten platsen för, och någon form av energi måste den vara laddad med, för då jag ser konserten i efterhand på youtube bryter jag ihop och gråter okontrollerat i fyra minuter i duetten ”Henry Lee” som Cave gör med sångerskan Janet Ramus.

 

Platsens rykte som portal till underjorden är nog till betydande del Joan Lindsays fel. Hon skrev 1967 romanen Picnic at Hanging Rock, som fått status som minor classic. Peter Weirs filmatisering från 1975 gjorde sitt till – inte minst har hans estetik blivit ideal hos Sofia Coppola. I romanen försvinner en grupp tjejer från en privatskola när de gör en utflykt. Datumet är symbolladdat: Valentindagen (”Alla hjärtans dag”), 14 februari, 1900.

 


Filmen är verkligen ursnygg. När romanen nu äntligen finns på svenska – det ter sig obegripligt att det dröjt så länge – tack vare Maria Lundgrens översättning åt det relativt nystartade förlaget Palaver Press – är det betecknande att det är en filmatisering som gör rättvisa åt sin förlaga. Det är antagligen många som stiftat bekantskap med storyn genom filmen, men till det märkliga hör att det är en historia som Lindsay mycket skickligt maskerar som delvis autentisk.

 

Hon bodde i närheten, och det är rimligt att hon utgick från en och annan skröna. Det var hennes enda framgångsrika litterära verk, skrivet när hon var i sjuttioårsåldern. Det är en sällsynt lyckträff, och både filmen och romanen gestaltar själva definitionen av något som är fängslande.

 

Det är en historia som saknar svar. Liksom livet, kunde en tillägga. Filmen floppade i USA, eftersom de som bekant inte gärna befattar sig med sådant som är mångtydigt och olösligt. Inget kan övertyga mig att berättelsen hade tjänat på att inkludera en tydligare förklaring. Mer övertygande är hur Lindsay fokuserar på efterdyningarna, hur händelsen påverkar alla inblandade.

 

Skolan porträtteras som strikt, och därmed utgör utflykten en välbehövlig fristad från plugg och tvång. Där finns en fransklärarinna med ett mer än tillbörligt intresse för eleverna, och matematiklärarinnan som blir kvar på berget. Tillsammans med tre av tjejerna: Miranda, Marion, Irma. Edith lyckas ta sig därifrån, men de tre vars namn är så snarlika fastnar.

 

I vad? En tidsloop? Det är knappast en tillfällighet att romanen utspelar sig på det nya seklets första år, där det nya tränger bort det gamla. Aboriginierna är lika frånvarande från berättelsen som de svarta i Joseph Conrads Mörkrets hjärta, med undantag för en namnlös spårare som ska hjälpa till att hitta de försvunna tjejerna.

 

Har de rövats bort av dåtida representanter för trafficking? Kidnappning kan vara en tänkbar tolkning – en av tjejerna är arvtagerska – men Lindsay gör piruetter bort från en fixerad sanning. Atmosfären är drömsk, och kombinerar konkreta referenser till natur och djur med diffusa varsel om illdåd. Kanske är det så enkelt som naturens hämnd på människans inbilskhet.

 

Resan – utflykten – liknar en initiationsrit. Kanske det är vad det handlar om: att helt enkelt anträda färden mot vuxenlivet. Det går inte att leva i en skyddad värld. Dessutom präglas stämningen av renodlade härskaranspråk, som när Edith betraktar ett sällskap som campat en bit bort och finner sig vara bland ”de enda levande varelserna i hela världen”, något Lindsay syrligt kommenterar: ”i ett enda lättvindigt slag avfärdade hon därmed hela djurriket.”

 

Översättningen är mestadels smidig i sina ansatser att behålla atmosfären, även om jag är tveksam till att ”grandfather clock” ska direktöversättas till ”farfarsklocka”, när ”golvur” tydligare anger vad det är för klocka det är fråga om. Men det är viktigare att betona hur bra den här romanen är. Weirs film är förstås ett mästerverk, och det slår mig att en annan favorit bland Australiens 70-talsfilmer, Wake in Fright, också bygger på en 60-talsroman av en annan bortglömd författare (Kenneth Cook i det fallet). Den är något mörkare, om än det ljus som emanerar från Utflykt till Hanging Rock är silat genom något olycksbådande och farligt.

 

I första tredjedelen främst är stämningen oerhört förtätad. Alla går på tårna för att inte ta upp det otänkbara – har de oskuldsfulla tjejerna skändats fysiskt? – men också polisens valhänta sökmetoder blir föremål för viss ironi av Lindsay. Somliga saker är tidlösa – och så blir berättelsen giltig också i vår tid, som ju är besatt av true crime-poddar. Det här är en avsevärt mer givande gåta, värdig ett sinne som inte räds de svar som vägrar lägga sig till ro.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.