Samtalensom, Ann Jäderlund, gjendiktet av Monica Aasprong og Casper André Lugg, H//O//F

Titlar är ofta knepiga och svåröversättbara. På svenska heter Ann Jäderlunds senaste diktsamling Ensamtal (2019). Den finns på danska i bokstavlig form som Ensomtale (Andreas Vermehren Holms översättning) och på norska kom boken Samtalensom förra året, med Monica Aasprong och Casper André Lugg som översättare – eller ”gendiktare”, om en direktöversättning från norskan tillåts. Jag råkade få tag på ett exemplar av denna norska bok, och läste den behändigt nog lagom till mitt samtal med Jäderlund i dag på smålit.

 

Det tar sin tid att reda ut den norska titeln. Vad då ”samtalen som …?” Men det ska förstås utläsas: ”samtal ensam”. Det är snyggt gjort, och leder mig rätt in i den här diktsamlingen, som är både kryptisk och omedelbar. För att vara en bok av Jäderlund vill jag kalla den kommunikativ, men samtidigt är den så tillknäppt att den sluter sig – likt hennes tio övriga böcker, är det bäst att tillägga. Men det är så värt att bara ta sig in i denna hennes poetiska värld, och att befinna sig där. Oavsett om det sker på ett språk som får kallas främmande.

 

Fast ändå, det är ingen större match att läsa på norska – för den som gör en viss ansträngning. Dessutom kan distansen ge nya perspektiv på rader som gjorts bekanta på det egna språket. Och vad är poesi i generell mening om inte – översättning?

 

Det vita omslaget pryds av två citat, ett från Paul Celan och ett från Ingeborg Bachmann. Två kolleger som inte fick eller inte kunde leva tillsammans men som bevarade passionen i en tjugoårig brevväxling. Jäderlund utgår från dessa brev – översatta till svenska av Linda Östergaard 2012 – i sin diktsamling, men spåren har genomgått en sådan transformation av det jäderlundska idiomet att det blivit en omisskännelig Jäderlund-bok av det.

 

Det var mycket om översättning! Och hur är det då att läsa Jäderlund på norska? Mer än ganska njutbart, där ordreduktionen sätter fokus på enskildheter och små detaljer som tävlar i att göra sig märkbara. Den största förändringen är att svenskans ”berg” blivit ”fjell” på norska. Naturen är sig annars lik: det är sol, stjärnor, skog, träd, berg, snö, jord, älv … Finns det blommor? frågar du. Det finns blommor även i Norge.

 

När orden är så få  ges de en oerhörd laddning, där upprepningarna också skapar nya samband och innebörder. Det lakoniska i de här dikterna har viss närhet till Gunnar Björling, men jag tänker också på fragmentets drottning – Sapfo:

 

Solen går i aorta

ordet for mørke

skjuler en mørk lyd

hva gjelder da

 

På Jäderlunds svenska: ”Solen går i aortan / ordet för mörker / döljer ett mörkt ljud / vad gäller då”. Att läsa henne på norska – det innebär något liknande som att läsa Sapfo på danska, som jag gjorde härom sommaren. Plötsligt blir det som att höra Sapfos egen röst, eftersom svenskan är för nära: Sapfo skrev på en lesbisk dialekt som tedde sig grovhuggen för grekerna, och därför ska en genuin upplevelse av Sapfo – för den som inte behärskar klassisk grekiska – helst företas på ett annat språk än det egna.

 

En oväntad intensitet framträder i Jäderlunds korta dikter i den här boken. Vissa rader har minnet bevarat ordagrant från den svenska utgåvan, som en kort dikt som kan parallelläsas med Margaret Atwoods berömda fyrrading (fast hon behövde sexton ord!): ”you fit into me / like a hook into an eye / a fish hook / an open eye”. Jäderlund nöjer sig med sex ord: ”Meg har / noen / hugget i / hjernen”. Det är skarpt!

 

Ljuset är en bekant trop hos Jäderlund, liksom förstås den allestädes närvarande Björling. Om än det är ett ensamt projekt hon företar sig är väl Björlings poetik den hon rimligen mest har samröre med. I Samtalensom – jag blir allt mer tillfreds med titeln – visas tydligt också hur viktig och hur nödvändig blicken är, och allt det sköra inryms i det som ögat möter – och det som möter ögat. Här blir våldet mot ögat inte en metafor, utan ren konkretism. Och ordet ”ister”, så oväntat redan i den svenska utgåvan, formas som ett abjekt, en bild för det frånstötande, äckliga.

 

Det är dikter som förefaller ha skrivits i en annan tid. Det enskilda ordet från den svenska boken som gjorde starkast intryck är förmodligen ”mångvändbart”, som återkommer i boken. På norska: ”mangvendbart”. Det är också snyggt. Paul Celan lekte ofta med ord på det sättet, skapade nya sammansättningar. Celan har ju rykte om att vara en esoterisk och svår poet, något som givetvis ofta blivit Jäderlunds etikett.

 

Till dem vill jag bara infoga en kort replik från den här boken:

 

Prøv da

å svare meg

på ordentlig

 

På svenska: ”Försök då / att svara mig / på riktigt”. Det kan inte sägas tydligare, eller bättre. Det är dikt som kommunicerar på sina egna villkor, och utgör själva definitionen av integritet. Söker du arrogans får du leta någon annanstans (tips: politiker är en bra början).