Ensamma strider, Miriam Toews, översättning Erik Andersson, Rámus

En av förra årets avgjort mest märkvärdigt fängslande böcker på svenska var kanadensiska Miriam Toews Kvinnor som pratar (filmatiseringen hade också helt nyligen svensk premiär). Den befann sig i gränslandet mellan det fiktiva och det dokumentära. I korthet: i en by i Bolivia utsätts kvinnor under ett flertal år för sexuella övergrepp på nätterna när de har drogats, något som bortförklaras av de skyldiga med att det har varit andar på besök. Tills sanningen uppdagas, och kvinnorna ställs inför två alternativ: antingen att stanna kvar och försonas med förövarna, eller att hämnas på dem.

 

Nu utkommer ännu en roman av denna minst sagt originella författare, Ensamma strider. Här befinner vi oss i Toronto, och följer nioåriga Swiw. Hon är som barn ofta är i litteraturen, högst brådmoget och omåttligt lillgammalt. Swiw har av länge oklar anledning blivit relegerad från skolan, och bor med sin mamma – höggravid skådespelare som ofta är på flykt till filminspelningar – och sin mormor, som är lika sugen på upptåg som Royal Tenenbaum i Wes Andersons film (en karaktär minnesvärt gestaltad av den oefterhärmlige Gene Hackman).

 

Så skriver Swiw brev till sin frånvarande pappa, och med lite god vilja är det dessa brev som utgör denna roman. Greppet att skildra tre generationer kvinnor är långt ifrån unikt, på svenska har vi sett det till exempel genom Inger Alfvén och Carolina Ringskog Ferrada-Noli. Den lilla flickan lider av sömnbrist som ger henne blå Nike-streck under ögonen redan från början, så här anar man nog att långt ifrån allt står rätt till. Nog är det strider som har fått henne avstängd från skolan, och så tar mormors idiosynkrastiska hemskolning vid.

 

Titelns strider är också påtagliga genom hela romanen – i original heter den Fight Night – och det är tydligt att Swiws kamp står i fokus. Mormor antas vara döende, om än hon beter sig piggt nog, så länge hon avstår från att titta på tv-serier, där hon somnar oftare än hon håller sig vaken (och vem kan klandra henne för det?). Hon är av det excentriska slaget. Och nog uppmuntrar Toews ett karnevalens upptåg med sin roman, som blir en slags pikaresk.

 

Ångan hålls uppe länge nog, och då finns det anledning att damma av det gamla uttrycket om ”friskt vågat, hälften vunnet”. För det är i upptakten den här romanen lever allra mest – tempot avmattas inte, däremot till viss del mitt tålamod. Men här finns angelägna diskussioner om var sanningen befinner sig, något som definitivt kopplar ihop den med boken från förra året. Snanningen blir här ett prisma, och Swiw ett barn som förstår både för mycket och för lite kring vad som försiggår i hennes omgivning.

 

Ledtrådar till vad som har gått snett saknas inte: ”Mamma kunde skriva en egen bok om barnuppfostran om allt som krävdes var att göra barnen så frustrerade att de vande sig vid verkligheten.” I övrigt balanserar Toew skickligt mellan sådana subtila pikar och groteska rallarsvingar. Men kom ihåg bara att den som svingar så här frejdigt träffar fel ungefär varannan gång. Då kan också skrattet fastna i halsen, när berättelsen lutar mot försummelserna och ensamheten som Swiw måste uthärda. Hon tvingas växa upp kvickt.

 

Toews stil är språkligt innovativ, krängande och svängande. Erik Anderssons översättning gör ett gott jobb, och det förvånar inte att han belönades med Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris för 2022 års bästa översättning. Ändå blir jag aningen tveksam inför vad som liknar ett uppenbart syftningsfel: ”En kvinna på planet som satt intill mig hade ett barn i knät som var ett och ett halvt år.” I original: ”A woman on the plane sitting next to me had a baby in her lap who was one and a half years old.” Visst fattar man av sammanhanget, och Andersson har ju bara flyttat Toews lite slarviga syftningsfel (det är ju inte knät i hennes version som är ett och ett halvt år gammalt, och i Anderssons version är det inte heller planet som satt intill henne).

 

Det kan kvitta, eller så är det ett tecken på att Toews medvetet skriver slarvigt. Det är drivet, högt tempo, och då kan sådana här longörer passera. Eller så skapas ett obefogat hack i texten, och då kan en undra om det är avsikten? Att så att säga göra texten grov och klumpig. Med allt detta sagt är denna okonventionella roman på många sätt uppfriskande och läsvärd. Miriam Toews har skrivit nio böcker, och för min del har läsningen av två av dem gett mersmak.