Till dess dagen gryr, Gunnel Vallquist, Silentium

Har Sverige blivit mer andligt på sista tiden? Både ja och nej, tycker jag nog. Det finns förvisso en tydlig religiös trend på vissa kultursidor, att det inte längre anses fullt lika skambelagt att skylta med sin tro och ändå bevara sitt intellektuella rykte. Men samtidigt har politiken och samhällslivet allt mer fjärmat sig från allt vad andlighet heter, avseende de beslut som tas. Men jag väljer att optimistiskt se det som ett gott tecken att det finns en marknad även under 2000-talet för nyöversatta böcker av Simone Weil och att även Gunnel Vallquist går att läsa i nyutgåvor.

 

Till det mest kända med Vallquist (1918-2016) hör nog att hon översatte Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, en gärning som är svår att underskatta i förhållande till vad den har skänkt svenska läsare. Men hon översatte också annan fransk litteratur – däribland Weil – och var också en flitig debattör i religiösa och kyrkliga frågor, och tillhörde i femton år samfundet De Nio. En del egna böcker gav hon också ut. Den som vill veta mer hänvisas till Alva Dahls utmärkta biografi Slå rot i förvandlingen från 2021.  

 

De religiösa böckerna återutges med ojämna mellanrum. För sju år sedan Steg på vägen, och för fyra år sedan Till dess dagen gryr. Jag har sent omsider läst den sistnämnda, som ursprungligen gavs ut 1959. Herre, låt mig få brinna hette den vid den förra återutgivningen från 2009, en titel som säger något om innehållets allvarligt uppfordrande ton. Den har fått den anspråkslösa undertiteln ”Anteckningar 1950-1958”. Anspråkslös är inte innehållet.

 

Vallquist låter sitt skrivande vistas i poesins närhet. Redan första meningen är en summering: ”Den verkliga friheten: att vilja Guds vilja.” Det handlar mycket om vad du har inom dig, dina slumrande resurser och outforskade världar som väntar på att tas i anspråk. Hon skriver om hur svårt det är att döma andra människor när du själv har levt lite längre än ungdomen – att dina egna felsteg förutsätter hyckleri så fort du klandrar andra. Det löper ett underförstått ”kasta sten i glashus”-argument genom boken.

 

Eller med andra ord, en glosa som tyvärr lämnades kvar i 1900-talet: ödmjukhet. Vallquist skriver om hur viktig ödmjukheten är för att vi ska bli mer mänskliga. Att förstå andras svagheter innan du ser ned på dem är det viktiga. Det Oscar Wilde menade var den största synden: brist på kärlek. Något liknande är Vallquist inne på med sin korta tankebok. Det blir också resonemang om ansvar, om att tjäna, om frihet och underkastelse, om smärtan i skönheten. Skönheten är det som finns ett steg bort – det som finns bortom Gud, menar hon, men Gud kan göra skönheten till vår egenskap.

 

Det blir viktigt att balansera ödmjukheten med stolthet, så att du inte utplånar din självkänsla. Samt att också balansera värdet i att leva efter förebilders mönster utan att tappa bort sin självständighet. Det handlar om att inte utplåna sig själv. Vallquist kallar det för ”jagets hypotrofi”, alltså att minska i storlek. Det som låter som en paradox – ett nej är ett ja – blir ändå övertygande. Vallquists insats består i att överbrygga motsättningar.  

 

Det hon tar med sig från Weil är att du måste lära dig älska olyckan. Det sker i en distinktion mellan att vara och att göra. Hon vill att du tar till vara båda positionerna. Det viktigaste är ändå att en förändring måste komma ifrån dig själv, ett tankesätt som kan tillämpas också strukturellt. För ärligt, klimatfrågan är något det inte längre går att skylla ifrån sig om. Du – just du – har ett ansvar, och du kan inte vänta på att ”någon annan” (samhället, lagstiftarna, beslutsfattarna) ska ta dig i nackskinnet och tvinga dig att sluta med din destruktiva livsföring.

 

Visst kan vi, säger Vallquist med ett nästan otäckt aktuellt exempel, be för Rysslands omvändelse, men omsorg om yttervärlden får inte bli ett alibi för att slippa tänka på de uppoffringar du själv måste göra. Du måste erkänna svagheterna för att något ska ske i positiv riktning. På flera plan är Vallquist både traditionalist och progressiv. Ibland är hon medeltida i sitt tänkande, men hon nöjer sig inte med till exempel fromhet och undergivenhet inför den korsfäste, utan vidgar sin syn till att varna för ett samhälle där kärlek inte råder.