Sömnboken, Haytham el-Wardany, översättning Anna Jansson, Nirstedt/Litteratur

Sömn är farliga saker; du kan inte lita på din omgivning. Fråga Rosemary Woodhouse, mamman till Rosemarys baby: du somnar och fort som fan är någon framme och djävlas med dig. Jag lärde mig läxan på en fotbollsresa till Vasa i Finland när jag delade rum på ett vandrarhem med en grupp killar som var flera år äldre än mig och en olycklig kille råkade somna och – tja, låt oss nöja oss med att konstatera att djävligheter inte räcker för att täcka in vad han utsattes för. Jag sov inte en blund under resten av resan.

 

Men sömn är också farlig av andra orsaker, eller snarare brist på sömn. Förvisso har jag i flera årtionden lidit av dålig sömn, och det lär öka stressen. Enligt en undersökning jag tagit del av har 39% av svenskar i åldern 16-29 sömnbesvär, och receptutskrivning av sömnmedel för barn har femdubblats de senaste tio åren.

 

Haytham el-Wardany är född i Egypten men bosatt i Berlin. Han gav 2017 ut Sömnboken, skriven på arabiska. Den har översatts till svenska av Anna Jansson, och utkom i höstas på Nirstedt/Litteratur. Det är en essä om sömnen som politisk motståndshandling, som civil olydnad, utifrån den arabiska våren och de offentliga och gemensamma sovaktioner som utfördes.

 

Året därpå utkom Ottessa Moshfeghs roman Mitt år av vila och avkoppling, som i viss mån delar tematik med el-Wardanys bok. Även här blir sömnen en radikal fråga om att ta avstånd från ett hypereffektivt levnadssätt, att frivilligt ställa sig utanför produktionen och marknaden. Det behöver inte leda till medvetslöshet eller koma.

 

Den här boken visar att sömnen är en del av det okända, att den tillhör det icke kartlagda, en egenskap den delar med döden, sin storebror, som Shakespeare och romantikerna kallade den – romantikerna var så klart besatta av sömnen, liksom vissa rockstjärnor. Eller om det var tvärtom: som Blixa Bargeld förklarade det innebar de första åren i Nick Caves kompband The Bad Seeds ett kontrakt att ”wage war against sleeep”.

 

Nåväl. Haytham el-Wardany använder sömnen som ett politiskt verktyg, genom att sova på offentliga platser. Hans texter följer ett ganska regelbundet mönster, och förhåller sig till formatet en och en halv sida, ungefär som kåseriet, fast hans texter rör sig mot det filosofiska hållet. Han anropar en kanon som domineras av döda vita snubbar: Benjamin, Rilke, Blanchot, Breton …

 

Det är en fin bok, lärorik och tankeväckande. el-Wardany skriver essäer i den utforskande stilarten, även om jag hade önskat mig mer om två saker. Dels mer om det som Ekelöf kallade det hypnagoga tillståndet mittemellan sömn och vakenheten och som är kreativt fruktbart, och dels mer om drömmen. Sedan är jag inte helt ense med vissa resonemang: ”Sömn, barndom och galenskap är övergående tillstånd, undantag som inte har rätt att bestå.” Bara för att dessa tre är besläktade betyder det inte att de är tillfälliga. Jag vet många som går igenom hela sitt liv som antingen sovande, barnsliga eller galna. Bokstavligt eller bildligt kan kvitta.

 

Men jag ska inte förneka att det finns mycket att inhämta i denna bok, till exempel skillnaden mellan individuell och kollektiv sömn: ”Jaget som inte sover är ett neurotiskt jag, hemsökt av sig självt. Kollektivet som inte sover är en obstinat grupp, oförmögen att förändra verkligheten eftersom den existerar enskild från den.”

 

Mer än en stillsam meditation är el-Wardanys bok en passivt aggressiv stridsskrift, och jag läser den som ett uppvaknande. Visst, det är biologiskt viktigt att sova, men det är också politiskt konstruktivt att ibland ta avstånd genom den passivitet som sömnen skänker.