November 9, Colleen Hoover, Simon & Schuster

Utmanad av mina elever fick jag i uppdrag under jullovet att läsa en bok av TikTok-fenomenet Colleen Hoover. Det jag efter viss möda – rubbet var utlånat – hittade, med hjälp av en snäll bibliotekarie som förutseende nog lagt undan en dyrgrip, var November 9 från 2015. De senaste tio åren har Hoover publicerat 24 böcker, så en kan inte anklaga henne för att ha legat på latsidan.

 

Vem är denna Hoover? En amerikansk författare, född 1979. Hennes böcker brukar uppta en egen hylla hos bokhandlarna – en Karl Ove Knausgård för läsare som är snäppet mindre nogräknade, tänker jag. Så böckerna är omöjliga att missa. Omslagen signalerar en mix av romance och feelgood, två genrer som stämplas med pest eller kolera hos mer nogräknade läsare.

 

Artonåriga Fallon skadades svårt i en brand för två år sedan, och tvingades överge sin skådespelarkarriär. Hon träffar jämnåriga Ben, som försöker bli författare. På ett för genren typiskt sätt blir de blixtförälskade, och på ett lika typiskt sätt hittar de på ett sätt som gör det svårt för dem att vara tillsammans. Hon sticker till New York, han stannar i Los Angeles. Men varje år ska de träffas den 9 november, i fem års tid, och när de är 23 ska de slutligen få varandra.

 

Låter det som en bra idé? Nä, det gör det inte. Så givetvis blir det komplikationer och många plot twists, och varje kyss genererar dubbelt så många tårar. De träffar andra och blir svartsjuka, trots att det ingick i överenskommelsen. De börjar ligga med varandra, trots att det inte ingick i överenskommelsen. Ben ligger också med hustrun till hans döda bror, Fallon träffar en kille med valar på sina byxor (fråga inte). Men eftersom könsrollerna är från 50-talet är det bara Ben som har sex, medan oskuldsfulla Fallon dejtar. Om det här inte låter sjukt nog: Ben skriver en bok om dem, och när hon sent omsider får tag på boken chockas hon av innehållet. För – spoilervarning – det var Ben som startade branden, då han misstänkte att Fallons pappa hade orsakat hans mammas självmord.

 

Låter det sjukt nog nu? Nä, men tänk då på att Fallon ögonblickligen förlåter Ben, eftersom han typ hade så ädla känslor. Hm. Jag hör de problematiska klockorna ringa genom hela den här romanen, så jag är inte direkt förvånad över händelseutvecklingen. Men det är mycket som är problematiskt utöver handlingen. Till exempel att Ben stundtals låter lika creepy som Pontus Rasmusson när han får höra att Fallon är en ”jungfru”: ”I don’t want to be your first, Fallon. I want to be your last.” Vad hon svarar? ”I want you to be my first and last.” Och vidare: ”I want you to be my only.”

 

Hoover skriver med minimal känsla för klichéer, och en behöver inte läsa många sidor innan könsrollerna från 50-talet infinner sig. Män är buffliga på ett charmigt sätt och slåss mer än gärna för att försvara sina kvinnors heder, medan kvinnor är virriga på ett godhjärtat sätt – cyniska på ytan men innerst inne naiva altruister. Därför är ju Hoover troligen en farligare författare än, tja, fascisterna Nikanor Teratologen, Louis-Ferdinand Céline, Knut Hamsun, etc. För hennes böcker har ett så omedelbart och så omfattande genomslag. Och de värderingar hon står för är unkna som fan. Det är lite synd, för hon är faktiskt bra på samtycke när hon väl skriver om sex.

 

Varför är hon så populär? Intrigen saknar motstånd och är gullig om en betraktar den på ett ytligt sätt, men döljer bråddjup av osunda normer. Stilen är som sagt klyschig och maniskt kursiverad varje gång något ska betonas, och det är mycket som ska betonas. Det är många visdomsord som ska presenteras, och de klokaste ska förstås kursiveras: ”You’ll never be able to find yourself if you’re lost in someone else.” Jag antecknar …

 

Hoover jobbar inte gärna med nyanser. Förvecklingarna radar upp sig, liksom missförstånden, och allt är bäddat för konflikter och problem som en ändå vet kommer att lösas på bokens sista sidor. För inte blir vi läsare övergivna av snuttefiltleverantören? Tyvärr blir vi inte heller övergivna av cringe-leverantören, som inte drar sig för att lansera termen ”poetry porn” när Ben citerar Dylan Thomas för Fallon. Om du är nyfiken på hur blodfläcken som bildas när hans mamma har skjutit sig i huvudet ser ut kan jag lugna dig: ”like Gary Busey’s mug shot”. Här tror jag visserligen Hoover tar fel och syftar på Nick Noltes berömda foto från 2002.

 

De här böckerna lever ett skuggliv och ges på svenska ut av förlaget Lovereads, ofta med ny översättare till varje bok. De syns överallt – kolla instagram – men recenseras sällan på kultursidor, men jag gör ett undantag här. Känn din fiende, lyder ett gott råd, och det är svårt att inte känna ett instinktivt motstånd mot något som attraherar miljoner läsare. Något som slår an hos så många har goda förutsättningar att vara utslätad litteratur som inom några år är helt förbrukad. Om du inte tror mig: gå in på närmsta Myrorna och räkna hur många böcker du hittar av Stephenie Meyer och EL James. Om du ger dig själv tillräckligt tålamod hittar du snart Colleen Hoovers böcker också där.