Leva lite till, Cecilia Davidsson, Bonniers

Det är lite kaxigt att låta sin novellsamling inledas med den längsta novellen. Lite som Ride gjorde på en av sina skivor (minns inte vilken), där också titeln signalerade kaxighet: ”Leave Them All Behind”. Jag trodde den kom 1994, samma år som Cecilia Davidsson debuterade (med En av dessa nätter), men den kom visst 1992. Dock var 1994 året för den svenska premiären av Robert Altmans film Short Cuts, som byggde på Raymond Carvers noveller, som skulle bli så oerhört stilbildande för svenska novellister.

 

Den senaste novellsamlingen av Davidsson utkom 2015, så det är verkligen på tiden med Leva lite till, som samlar arton stycken. Den längsta är alltså först. ”Far, pappa, farsan” slår an tonen med en dotter på semester i Paris med en gubbe som på äldre dar börjat skriva (dålig) poesi. Det är ett skarpt porträtt av avstånden mellan människor, men också om den längtan efter försoning – eller bara längtan efter förbindelse – som står emellan oss.  

 

Den sorgsenhet Davidsson odlar innebär något annat än vemod och melankoli. Den kunde kallas ömhet. Mats Wahl skrev i veckan en text om filmatiseringen av Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, hur de har trollat bort inlevelsen med de olyckliga och dåliga människor, den blick på det mänskliga som odlas av författare som Ekman och Selma Lagerlöf. Ja, och Cecilia Davidsson, vill jag tillägga. Alltså, förståelsen för och bekräftelsen av allt det komplexa som vi omsluter.

 

Hennes människor bär också på neuroser och skavanker. Den passivt aggressiva grundtonen kan inte hejda intrycket att vi måste lära oss acceptera mer av det som avviker från normalkurvorna. Verkligheten tränger in i våra fantasier, och kräver fullständig underkastelse. Det är inte konstigt att våra sinnen reagerar, att vi försöker spjärna emot allt som säger att vi ska uppföra oss sansat och belevat. Davidsson låter det sparsmakade och koncentrerade läcka ut ur novellerna, genom att visa hur nära till hands galenskapen befinner sig.  

 

I sin första samling, som alltså utkom för snart trettio år sedan, triumferade Davidsson med en isbergsteknik. Mest minnesvärt i novellen ”Min nye kille”, som instiftade oro och pejlade misstankar om vanföreställningar i skydd av normalitet. Liknande exempel finns också i den här nya samlingen. Men varför kalla det galenskap? Kalla det lika gärna för gränslöshet.

 

Gränslös är också den uppsluppet frejdiga ”Demokrati”: ”Själv lärde jag mig att demokrati är något man leker. Man går runt, runt på bestämda platser och ler och får varma leenden tillbaka.” Men skenet är verkligen inte allt. Det hotfulla gömmer sig alltid i bakgrunden, och hos Davidsson tippar det alltid över, men själva övergången till det kaosiga sker utan att meddela sig i förväg.

 

Som i novellen ”En fri ung man”, om en excentrisk kille som piggar upp sig med att slänga soppåsen i sopnedkastet naken. Så kan också en verklighet se ut, när den gläntar på sin dörr: där bakom lurar farorna i sådan förklädnad att vi inte känner igen dem förrän det är för sent. Davidsson är bra på att ladda detaljer med närvaro, och att göra tvångstankar till en integrerad del av ett psyke. Så kan just den här novellen om den frie unge mannen redan nu utnämnas till en lika minnesvärd novell som ”Min nye kille”, och läsas som en pendang till den.

 

Davidsson låter tillvaron skeva till. Bra och övertygande noveller har gärna något av det opålitliga i sig, något av det farliga och rentav olämpliga. Då kan novellerna koppla ihop det verkliga med det inbillade, och visa att liv kan vara synonymt med (mar)dröm. Nog finns det inslag av skräck i åtskilliga av Davidssons noveller, och den skräcken förstärks av det stiliserade anslaget och den naiva tonen, som så kongenialt infångas av systern Helena Davidssons omslagsteckningar. Det är på riktigt.