Area, Peter Thörneby, Relä

På nyårsafton gjorde jag en inne- och ute-lista för det kommande året: ”Inne 2023 – Poesi, Samanta Schweblin, Solidaritet, Gud, Bibliotek, Bloggar, Egon Schiele, Borås, Karin Boye, Den stenade hippie-looken. Ute 2023 – Tv-serier, Amerikansk politik, Hilma af Klint, Belgien, Pengar, Djävulen, Stockholm, Snus, Tarotkort, Fotboll.” Inte för att jag tror på nyårslöften, men om det ska bli inne med poesi i år tänker jag dra mitt lilla strå till stacken och lovar att läsa och skriva om ännu mer poesi än tidigare.

 

Problemet är att en får hålla till godo med ett torftigt utbud hos de stora bokhandlarna och även biblioteken gör sitt bästa för att förpassa godbitar till sina otillgängliga magasin. Det är svårt att få överblick över vad som publiceras på de mindre förlagen. Ett av de nya från 2022 heter Relä och startades av redaktionen för Tydningen (se gärna deras specialnummer om Simone Weil från 2021). Som första bok ger de ut Area av Peter Thörneby.

 

 Han är bland annat redaktör för ett annat osynligt poesiförlag, Chateaux. Han är född 1973 och har gett ut två diktböcker tidigare, bland annat en från 2017 på OEI Editör, med en snarlik formgivning som denna. Det är en bok med sju korta sviter, ibland bestående av bara en handfull rader vardera. Pretentiöst? Jovars, det ska inte stickas under stol med att det här är hardcore-dikter som nog inte faller den som nyligen börjat läsa typ Tomas Tranströmer på läppen.  

 

Thörneby är inte den som sysslar med lättsmälta metaforer. Han slipar inte bort några kanter eller kontaktytor. Det ger en ganska oslipad, osmidig och besvärlig poesi som ändå tar till vara det rumsliga i något som förr kunde kallas ”platsens poesi”:

 

uppbyggda av stadens grundenheter

expropriationer     en vanlig dag

skärt bort det vita     sjöarnas ytor

kostnaden oförenlig med bildernas innehåll

 

Inte bara konsten närmas, utan också det arkitektoniska. I förlagets följebrev menas att han ”aktiverar bokens egen arkitektur”, vilket sker med en hopvikt sida som man helt sonika tvingas fälla ut för att läsa dikten ”Ateljéns funktion”. Det är en på många plan experimentell och lekfull bok där dikterna också kan se ut så här:

 

_______________________________________

avstånden mellan namngivna platser

_______________________________________

vit kvadrat     främmande tid

_______________________________________

dessa ljusa rum i vilka vi äter vår lunch

_______________________________________

en bok med titeln musik

_______________________________________

 

Nä, jag ska inte låtsas som att jag gillar det här mer än som kuriosa; med ytterst få undantag har jag aldrig riktigt fastnat för OEI-estetiken. När jag läser undrar jag rentav om Peter Thörneby inte är ett anagram för Pär Thörn, den mångbegåvade författaren vars senaste bok jag ämnar skriva om inom kort. Men nog är också Thörneby mångbegåvad, och jag tror inte att han skriver sina dikter för att få en klapp på axeln av en litteraturkritiker. Personligen känner jag mig snuvad på något, utan att ens veta vad detta ”något” är. Men den som är nyfiken ska definitivt kolla upp vad han håller på med.