Skaldepraktikan. Trosvisst baserad på den för bönder (anno 1662), [red] Lo Andersson, Interjektion

Den rebelliskt språkexperimentella litteraturen har för svenskt vidkommande kort bäst före-datum. På 90-talet: LOB (Lars-Olof Bengtsson) och Nikanor Teratologen. På 00-talet: Stefan Hammarén. Roligt för stunden, men jag vet inte vad som skulle krävas för att få mig att läsa om någon av deras böcker. På förlaget Interjektion utkommer nu en bok som  delvis följer i nyss nämnda författares spår. Upphovsperson är inget som det skyltas med på omslaget, men namnet Lo Andersson står ansvarig som redaktör för Skaldepraktikan. 

 

Den baseras på en bok från 1662, med en för tiden typiskt lång titel: Een lijten book som kallas Bonde-practica eller Wädher-book innehållande någhra sköna reglor huruledes man skal känna och lära heel åhrsens lopp alltijdh warandes åhr ifrå åhr. Ur denna text om vädrets påverkan på skörden har då förlaget sammanställt en uppdaterad bok om skrivarkonsten. Till sin hjälp har de tolv sidor noter, som listar gamla och nya poeter vars ord stuckits in i dikterna: Wiszlawa Szymborska, Anna Hallberg, Nino Mick, Ann Jäderlund, Nelly Sachs, William Butler Yeats, Lasse Lucidor, Marie Lundquist, och många många fler. Dikten ”Tandawärck” har fyra källor till diktens nio rader.

 

Hur blir poesiklimatet då? Tja: ”Om himlen är röd på nyårsdagsmorgon / blir det inga bra manus”. Det här är en bok som på ett ganska typiskt vis ter sig roligare för den som skrivit den än för den som ska läsa den, när eftertankens kranka blekhet skinit sitt obarmhärtiga ljus på innehållet. Att det blir lite tjatigt är delvis formens fel: dikt av det här slaget tappar fort sin charm. Visst är det påhittigt ibland, roligt ibland, men oftare bara platt och intetsägande.

 

Här infiltrerar poesin folktron, och den gör det med hjälp av arkaismer och nybildningar, där gammalt och nytt ställs sida vid sida. Det är en minst sagt besvärlig bok, och även om jag accepterar premissen att poesin alltid ska vara till besvär blir det ibland mer än lovligt tungrott. Kanske extra tungt för att det tas så lätt på allt, och det blir lättsamt och flyktigt och lättviktigt när det borde ha funnits potential för en mer allvarligt syftande undersökning av skrivandets villkor 2022.

 

Intentionerna slarvas bort i ramsor och rim:

 

Konstfärdigt självskrivna stjärnskådare

likvärdigt övriga bebådare

har allt himlens lopp flitigt hajpat,

till förfarenhet tecknen svajpat,

praktiserat sin yttervisa art

varmed menigheten skal förfara snart:

huruledes nätet för året helt förlöper.

Därför är det denna volym du gärna köper –

 

Ja, eller så satsar du slantarna på den nyutgivna dubbelpocketen av Malte Persson, Till dikten och Undergången, och slår två fetare flugor i en mer fullfjädrad smäll. Det är mer konserveringsmedel i hans dikter, och de smakar också bättre. Åtminstone i år. Vi får se om femton år sisådär hur tidens dom lyder då. För sexton år sedan var också Lars Mikael Raattamaa ute i liknande ärenden, med sin Svensk dikt. Läs den.