Sidor

14 dec. 2022

Sinnenas tid, Annie Ernaux, översättning Katja Waldén, Norstedts

Tack vare Nobelpriset, som Annie Ernaux tilldelades i lördags, återutger Norstedts några äldre titlar av författaren. Däribland Sinnenas tid, som ursprungligen kom på svenska 1993 i Katja Waldéns översättning. Den kom på franska 1992, och är skriven i nära anslutning till författarens kärlekshistoria med en gift man, romanens ”A.”

 

Syftet är att skriva utan hänsyn, och skriva utan moral. Enligt en avslutande reflektion handlar det inte i första hand om mannen hon under en kort tid träffar – året 1989 – och inte heller handlar det om henne själv. Det handlar om den ”gåva” som deras möten innebar. Titeln, som syftar på sinnena, kan också utläsas som passion: den heter i original Passion simple, och i texten anknyter berättarrösten också till ”passionens tid”. Jag utläser den svenska titeln som mer fyndig än originalet: det är tidsaspekten som ska betonas, och det blir tydligt att det är tiden som är Ernaux stora tema. Då blir också den här erfarenheten en sällsynt gåva för romanjaget, men också en gåva som är inkapslad i sin begränsade tid.

 


Det är en kort roman på knappt 70 sparsmakat skrivna sidor. Det mod Ernaux uppvisar handlar i första hand om att uppsöka en position där hon kan framstå som löjligt trånande, och det handlar mycket om underordning och anpassning. Hon visar hur dyrbar tiden är när den är utmätt och begränsad.

 

Men modet handlar också om att flytta fram positioner för sitt skrivande, att inkludera kroppsvätskor – sperma – och att överföra passionen från det abstrakta till det konkreta, att göra begäret kroppsligt likväl som intellektuellt. Och det är en styrka för boken, hur dess emotionella kapital pendlar mellan det fysiska och det själsliga. Det blir en essä om begäret mer än om kärleken. Är hon inte förälskad? Det är oklart: mer handlar det om att unna sig en slags lyx, som hon jämför med barndomens drömmar om materiella ting och den något äldres drömmar om att kunna leva intellektuellt.

 

Då fattas något: varken pengar eller tankens klarhet kan tillfredsställa de behov mannen ”A.” uppfyller. Utifrån begärets besatthet blir det en knapp men långt ifrån knapphändig essä som siktar in sig på att uttala sanningar, till vilket pris som helst. Att försöka fånga begäret med språk hör inte till det lättaste. Med hennes egna ord drabbas huvudpersonen – som vi kan kalla ”Annie Ernaux” – av en passion. Som man drabbas av sjukdom, alltså, och det är något febrigt över hela hennes handhavande och beroende.

 

Allt annat förlorar sin giltighet. Liksom i Omständigheter blir omvärldshändelserna – 1989 var ett händelserikt år för världspolitiken – obetydliga när huvudpersonen är så upptagen av annat. Och i tankarna växer sig föreställningarna starkare än åtrån i sig, enligt en formel som nog Jacques Lacan var tidigast med att formulera (att vi inte åtrår det vi ser och har, utan det vi önskar att vi såg och hörde).  

 

Ett problem som Ernaux inte helt lyckas lösa är att hennes ”A.” av nödvändighet måste bevara sin anonymitet. Av respekt för hans integritet vill hon inte att han ska kunna identifieras, så vi vet bara att han är 38 år och från ett öststatsland. Därmed blir porträttet av honom så vagt och suddigt att han inte gärna framstår som en levandegjord karaktär, bara en schablon. Det blir också svårt att förstå hennes besatthet av en man som är så platt.

 

Ernaux jämför sitt skrivande med exhibitionisten, och menar att avståndet är det som skiljer författaren från denna – en författare vill inte bli sedd i ögonblicket som det sker. Det låter förenklat: är det ens skillnad? Varför denna rädsla att bli identifierad som exhibitionist? Att skriva härrör från ett antal olika behov, där viljan att bli sedd och bekräftad bara är ett av dem, och definitivt inget att hymla med eller skämmas för – det finns värre bevekelsegrunder.  

 

Men är det ens en roman? Den är inte bara för kort för att förtjäna en sådan etikett, utan den hejdar sitt narrativ med förklaringar och inskott som bryter mot det skönlitterära kontraktet. Det är djärvt, och det går att se Ernaux som en föregångare till den under 2000-talet så populära essäromanen, som har odlats av främst anglosaxiska författare som Chris Kraus, Maggie Nelson, Kate Zambreno, Jenny Offill, Patricia Lockwood med flera. Ernaux försöker forma sin historia som en roman, och lyckas förmedla att det hon upplever är mer roman än den roman som skrivs om händelseförloppet.

 

Med andra ord: verkligheten är den stora fiktionen, som romanen bara med otillräckliga medel kan återskapa. Den genre som Ernaux hellre trivs med stavas vittnesmål eller samtal, och så ska nog denna bok läsas, som en dialog som inbjuder läsaren. En dialog om det som på samma gång är en gåva och ett trauma, och som visar hur komplexa våra känslo- och tankeliv är.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.