Omständigheter, Annie Ernaux, översättning Maria Björkman, Norstedts

Nobelpristagaren Annie Ernaux roman Omständigheter, den senast att översattas till svenska, utspelas på två tidsplan. Dels 1963, när den yngre huvudpersonen Annie Ernaux blir ovälkommet gravid medan hon pluggar litteratur och sociologi på universitetet, och dels 1999, när den äldre författaren Annie Ernaux skriver romanen om det beslut att begå en olaglig abort som hela berättelsen kretsar kring. I nutidsplanet utför hon provtagningar för att testa sig för HIV, och blir påmind om den tidigare händelsen, tidigare obearbetad.

 

Någon borde berätta för franska författare hur ohälsosamt det är att älta sitt förflutna. Jag skojar (lite), men med tanke på den nyligen uppmärksammade 100-årsminnet av Marcel Prousts död finns det anledning att rannsaka besattheten av sin historia. På titellåtetn till skivan ”Ghosteen” sjunger Nick Cave om ”the past with its firece undertow / won’t ever let us go”. Jo, fast han varierar sig i en annan av låtarna, ”Sun Forest”: ”the past with its savage undertow lets go”. Det går att befria sig. ”Det enda sanna minnet är kroppsligt”, föreslås här som nyckel till förståelse.

 

Nåväl. Omständigheter filmades nyligen, en film som kunde ses på SVT Play fram tills alldeles nyss. Jag passade på: den är faktiskt mer närgången i skildringen av protagonistens dilemma och hennes våndor när den oönskade graviditeten infinner sig. Ernaux inflikar genomgående reflektioner kring sitt skrivande av den korta romanen. Samtidigt som hon visar hänsyn är det ilska som dikterar och skapar en ram åt berättelsen

 

För det finns ett undertryckt och ibland förlöst raseri i huvudpersonens agerande. När hon får ett moderskapsintyg från läkaren river hon sönder det. Hon drabbas av något som måste kallas depression. I Dallas mördas USA:s president John F. Kennedy, men det bryr hon sig inte om. Inte heller ger hon mycket för religionen, som i den här vevan försvinner från hennes liv. Men är inte det en förenkling, att koppla religionen till den egna erfarenheten?

 

Förvisso är det nog kyrkan som hon främst vänder sig mot, och nog har det funnits och finns anledningar att rasa mot en bigott och trångsynt och rentav människofientlig kyrka – men det har ju inte med religionen att göra. I Caterina Stenius nyutkomna essä Sanningen är alltid större – varför har du inte läst den? varför ignorerar du finlandssvensk prosa? – uttrycker hon en besvikelse inför hur kyrkan har ”försummat att fördjupa sina kunskaper om mänskan i hela hennes komplexitet.”

 

Det är ett underkännande av kyrkan att den inte kan acceptera det grundläggande mänskliga tillståndet, att vi begår misstag och att det inte är oförlåtligt att älska en annan människa och att ge efter för sina känslor. Det är människofientligt av kyrkan att säga nej till kärleken. Böcker som denna får en att känna att det inte behövs skrivas debattartiklar som protesterar mot kyrkans inflytande – ungefär som Netflix-serien Young Royals gör alla debattartiklar som vill avskaffa monarkin överflödiga. Liksom: låt en kunglighet älska vem hen vill, lägg dig inte i.

 

I den här romanen illustrerar Ernaux behovet att berätta, dess konsekvenser på individeull och strukturell nivå. Själva skrivakten kan också resultera i en abort, i ett misslyckande. Tanken att en bok är ett barn är inte originell i sig, men det finns genom den här berättelsen ett spår som utforskar denna koppling. Då kan distansen som Ernaux uppvaktar bli en tillgång, att den inte låter nostalgin ställa sig i vägen: klarsynt och nyktert tecknar hon ett porträtt av den unga kvinnans beslutsamhet och de uppoffringar hon tvingas till i ett samhälle som arbetat mot henne. Här finns också subtila pikar mot klassamhället, hur självklart förtrycket utövas mot den som anses befinna sig längre ner i den sociologiska trappan.

 

Som minnesarbete går det förstås att ifrågasätta hur pålitlig återgivningen är. Ernaux hämtar fakta ur sina gamla dagböcker, och låter dåtidens panik tunnas ut av nutidens milda överseende. Hon bromsar in och hejdar skeendet, och den eventuella förtivlan hos läsaren mildras: det gick ju ändå bra till slut. Det är skrivet som om det hände någon annan än den Ernaux som skriver, och det stämmer ju på något plan – huvudpersonen är en uppfinning, en litterär skapelse, som betraktas på distans av författaren. Det är en nödvändig distans. Detsamma gäller de karaktärer som flimrar förbi, läkare och änglamakerskor och vänner – de har förändrats och är inte längre den de var för flera årtionden sedan.

 

Det är när romanens Annie ser den svenska dokumentären Den blodiga tiden, om nazisternas koncentrationsläger, som hon får perspektiv på det egna lidandet. Då blir också berättelsen större än den privata och ett osynligt systerskap växer fram, med kvinnor som delar en erfarenhet där det fanns ett behov att knipa ihop käften, att ta konsekvenserna utan att ge efter för smärtan.

 

Nä, det är inte nyttigt, men det är hållbart. Det blir raseriet som ledsagar Ernaux genom romanen, ett ursinne som riktas inte bara mot de villkor som styr kvinnor som tvingas till olagliga och farliga aborter. Ursinnet läggs också an mot det egna ursprunget. Så blir minnet kroppsligt, precis som romanens premiss lyder, och så blir det en historia som inte lägger sig till rätta. Ett sår behöver inte bli läkt bara för att det blir bearbetat och behandlat.