Halmfackla, Karl Vennberg, Nirstedt/Litteratur

Det mest förvånande med Nirstedt/Litteraturs nyutgåva i serien Poesibiblioteket av Karl Vennbergs Halmfackla är att det inte är Victor Malm som har skrivit förordet. Trogna lyssnare av podden Gästabudet vet att lika ofta som Mikaela Blomquist och Rebecka Kärde nämner Peter Handke och Lyra Ekström Lindbäck nämner Iris Murdoch, lika ofta nämner Malm just Karl Vennberg.

 

I stället är det poeten Erik Bergqvist som skrivit den här gången, och han trycker på hur kriget hejdat produktionestakten på böcker. Boken utkom 1944, men delar av den hade skrivits redan 1937. Nu har det alltså blivit dags för oss alla att stifta bekantskap med en Karl Vennberg i större (borde jag säga längre?) helfigur än i de futtiga exempel som pryder de olika antologierna med svensk poesi. Jag ser att den senaste (borde jag säga sista?) har två dikter från Halmfackla. Vennberg hade en lång karriär – dog så sent som 1995 – och nog har en svensk poesiläsare tagit del av hans diktargärning, om än inte så här, i en boks helhet.

 

Men förlåt, jag generaliserar. Det är klart att det finns Vennberg-diggare där ute. Och det är inte svårt att se vad som gör honom så populär, om än populariteten är av det blygsammare slaget. Han skriver en ironisk dikt där ironin ändå inte blir den pessimismens sista utpost där den tillåts härja fritt bland barskt negativa utsagor. Bergqvist menar att Vennberg lät sin ungdoms gudstro övergå i poesins mångtydighet, något som i sig är ett säkert framgångsrecept för en svensk konstnär (att inte tala högt om Gud, alltså). Det är lite sorgligt att det är så: T.S. Eliot har visat att även en troende poet kan skriva lysande poesi.

 

Vidare spekulerar Bergqvist kring om Vennberg tog (tillräckligt) avstånd från nazismen. Nä, det kanske han inte gjorde. Eller att han med största sannolikhet var för förstående inför terroristerna i RAF. Men Vennbergs intresse för ungdom är väldokumenterat. På Aftonbladet var det hos honom den unga Åsa Moberg fann en fristad från sexistiska äldre kolleger. Och tio år efter Halmfackla skrev han en lysande inledning till antologin Sex unga lyriker, där bland andra Paul Andersson, Petter Bergman, Ingvar Orre och Lasse Söderberg presenterade sig för svenska läsare. Vennberg levererade där några saftiga utfall mot snålheten i kapitalismen, en nästan sjuttio år gammal mening som kunde ha skrivits i år: ”Det har ju hunnit gå några år av lyxbilköp och skattegnäll sedan den enskilda förmögenheten angås medföra några kulturella förpliktelser.”  

 

Denna diktsamling från 1944 då? Vennberg lånar från klichéernas förråd, men gör det med viss ironi. Han skriver en ganska typisk dikt om naturens påverkan på humöret. Ledtråd: skandinaviskt vemod. Dikterna är starkt resonerande, och krigsnärvaron är konkretiserad, i synnerhet med de tre referenserna till bombplan innan vi hunnit till hälften av samlingen. Han genomskådar krigsretoriken och det högstämda tonläge som medföljer. Överlag är han bra på att sänka sitt eget tonläge för att locka fram nya toner i sina anspråk och i sitt språk. En vacker bild förvandlar döden till ”det mörka smycket / som ger oss tillträde till festen”.

 

Ja, här finns det, för att tala med Johannes Anyuru, inga nya gudar. Vennbergs dikt är osentimental och desillusionerad, och kommunicerar med några storheter i den anglosaxiska dikten – nyss nämnde Eliots ”Det öde landet” och W.B. Yeats ”The Second Coming”. Lyckas han öppna upp för en relevans i vår tid: blir de här dikterna angelägenheter för oss nu? Jo, det blir de väl, på något sätt. De explicita krigsdikterna är kanske inte mer imponerande än Cornelis Vreeswijks ”Telegram för en bombad by”, men det finns andra inslag som imponerar mer.

 

Då läser jag hellre dikterna som frammanar de lönlösa ansträngningarna, uppgivenheten som utmynnar i ganska eleganta summeringar av en livshållning. En av dem är värdig den senare Samuel Beckett, när Vennberg skriver om ”en vissling genom tomheten”. Och den p-allitteration som löper längs en av dikterna är i alla fall rolig att ta del av både en och två gånger: ”palimpsesttydare … palissad … pålspetsar … pälskrage … paleontologerna”. Att isolera ord så här är en orättvis redovisning, så här kommer ett mer reguljärt citat:

 

Vanmakt smyger sig in i den som

vill handla

otålighet kastar sig över den som

vill lida

ingen är hård nog

och ändå är alla för hårda

 

Vennberg försöker avhänga sig alla masker och alla sken, och är väl på god väg att lyckas. Han är inte helt framme, men tiden talade för honom. Han skulle utveckla sina bilder till en ännu mer kuslig exakthet, tids nog.