Det oåtkomliga, Liane de Pougy, översättning KG Johansson, Vertigo

Liane de Pougy hör till de obskyraste namnen bland de obskyra franska författarna från den dekadenta period som går under namnet fin-de-siècle, alltså de som var verksamma åren kring 1900. Förlaget Alastor Press har gett ut flera av dem, däribland Jean Lorraine, som de Pougys debutroman De oåtkomliga (1898) är tillägnad. De hade tidigare varit älskade, under en kort period. Nu utkommer denna ganska förbisedda roman på svenska för första gången, på Vertigo i översättning av KG Johansson (Sveriges första professor i rockmusik, väl värt att nämna).

 

Dess undertitel lyder ”levd roman”, något som kan kopplas till autofiktionen. Nog finns det självbiografiska inslag till denna berättelse om en kurtisan i Paris – ”kurtisan” är förstås bara en eufemism för ”prostituerad” – men det är också en gestaltad roman. Huvudpersonen Josiane de Valneige får besök av en av sina fd älskare Jean Leblois, och den roman som följer består av deras brevväxling.

 

I efterordet berättar KG Johansson om Liane de Pougys levnadsöde. Hennes riktiga namn var Anne-Marie Chassaigne. Efter ett mindre lyckat äktenskap som ingicks när hon var sexton år (mannen försökte skjuta henne) flyttade hon till Paris och försörjde sig som prostituerad åt rika män(niskor) – eller som ”horisontell”, som en av eufemismerna lydde. Hon var bisexuell och hade relationer med kända namn i den franska societeten. Sedermera gifte hon sig med en prins och slutade sina dagar som nunna. Hon lyckades verkligen ta sig bort från den mansgrisiga världen.

 

Kanske hennes livshistoria är mer spännande än romanen. Hon skrev två kurtisanromaner, där den andra verkar ha tagit med fler av yrkets avigsidor. Fast det saknas inte baksidor också i Det oåtkomliga. Det går att läsa den som en manual till en tillvaro som bestod av att översköljas med gåvor med villkoret att göra sin kropp tillgänglig. Ja, men det handlade också om ett intellektuellt utbyte: en kurtisan förväntades konversera om kultur och därmed göra sig insatt i samtidens debatter. Utan att avslöja för mycket: hon ombeds ha kropp (för betalda sexuella tjänster) och hjärna (för betalda konversationer), men vill också ha ett hjärta – och förälskar sig verkligen i en yngling, som Jean kallar ”ett barn” (han är tjugo år).

 

Författaren anlägger en blick på Josiane som leker med den manliga blickens stereotyper, samtidigt som det finns ansatser att bryta sig loss ur den konventionella bilden: ”ingenting är vackrare, inget är mer sällsynt, än en tänkande kvinna.” Ursäkta, men jag kan inte läsa det här annat än som bitter ironi, skrivet av någon som med ena foten gör sig redo att överge sitt gamla liv. Ett liv där hon invigs till den parisiska bordellvärlden och blir åtrådd av de många, som radar upp sig för att utnyttja henne och ta sig skändliga friheter med henne.

 

Ja, och de Pougys stil är förtjust i ellipser och utropstecken. Det är som att läsa en hybrid  mellan Céline (…) och Virginie Despentes (!). Stundtals ganska förtjusande, om än i längden mer åt det ansträngande hållet. Romanen innehåller ganska många uppräkningar. Josiane söker efter kärleken, den äkta kärleken, som hon tigger om på tiggerskans otacksamma sätt. Så får vi inblickar i livet som prostituerad. Tja, som historiskt dokument är det intressant och äger sitt värde, men litterärt är det lite tunt, ostrukturerat och rörigt. Kanske det bara är för återhållsamt skrivet, alla utropstecken till trots.

 

Det verkar som att de Pougy vare sig vill fördöma eller försköna det liv hon skriver om. Hon ber inte om ursäkt, söker inte medömkan. Det saknas inte givande stunder i analysen av hur män är (kvinnor älskar dem inte trots utan tack vare deras laster och brister, till exempel). Och visst finns en klarsyn i hur det är att bli behandlad som en ägodel. Romanens Josiane har lågt ställda krav, där hon går balansgången mellan att vara genomskådande och undvika att bli cynisk. Det är väl allt vi kan begära av livet: att inte bli allt för förhärdade och bittra av omständigheterna som kommer i vår väg.