Claus Peymann köper sig ett par byxor och går ut med mig och äter. Tre dramoletter, Thomas Bernhard, översättning Magnus Lindman, Svenska Thomas Bernhardsällskapet

Det nybildade svenska Thomas Bernhardsällskapet går ut hårt. Som sin första utgivning väljer de en pjäs av den österrikiske kolerikern. Claus Peymann köper sig ett par byxor och går ut med mig och äter är en pjäs i tre akter. Eller en annan typ av teater, en samtalsdialog i tre delar, som Bernhard valt att kalla dramoletter. Alltså kortare dramer – tänk Hjalmar Söderbergs diminutivform för novellen, Historietter.

 

Claus Peymann var teaterchef och samarbetade med Bernhard på Burghteater i Wien. Han är fortfarande i livet. Bernhard dog som bekant 1989, men är minst lika levande som författare under 2000-talet som under sin livstid. Inte minst i Sverige, där Jan Erik Bornlids översättningar på Tranan har varit en given följetong för alla fans av denna unikt arga författare. Och fans har han: träffar du på någon som läser annat än feelgood är chansen stor att denna får något speciellt i blicken – en blandning av det lyriska och det maliciösa – när hans namn kommer på tal.   

 

Det är en pjäs från 1986, alltså sent i Bernhards produktion. Titeln är ovanligt lång, boken är ovanligt snygg. Jag tittar på den länge innan jag öppnar den, låter blicken spela mellan titelordens växlingar mellan guld och blåmetallic. Själva pjäsen är kanske en bagatell om den ställs i paritet med de monumentala prosaböckerna, men det är ändå en förnöjsam läsning, och svindlande nog är huvudpersonen Claus Peymann fortfarande i livet och verksam i arbetslivet som regissör och teaterchef.

 

Om Strindberg kunde skryta med att inte ha det skarpaste huvudet men den starkaste elden i sitt hemland, skulle Bernhard kunna hävda att han äger det mest uttrycksfulla hatet. Vad är det som är så estetiskt hållbart i detta hat, som gör honom till en angelägenhet fortfarande? Inte är det sadistisk skadeglädje när vi avnjuter hans utfall, för vi kan inte förväntas hysa åsikter om de faktiska personer som han skriver om.

 

I pjäsen eller minipjäserna är ett jag närvarande i mittenpartiet, författaren Thomas Bernhard, efter att vi fått höra att hans pjäser borde slängas i soptunnan. Med sedvanlig skärpa och elakhet pekar han ut vad som är fel med den österrikiska teatern: den är förstockad, fast i det gamla, och ärligt talat, känns inte det här på något besvärande sätt ganska relevant också för svenska förhållanden 2022? Spelas inte för mycket av de beprövade klassikerna, på bekostnad av nyskriven dramatik?

 

Bernhard menar att teatern stinker av det gamla, i både bokstavlig och bildlig mening. Han framställer Peymann som en hycklare av rang, som i smyg föraktar publiken, politikerna och medierna. Han är ytlig och flärdfull. Ändå är det svårt att hävda att porträttet av honom är en entydig nidbild. En teatermänniska som hatar teatern, det knyter Peymann till Strindberg, som var helt ointresserad av att ta del av vad andra gjorde på scenen. På gott och ont gjorde det honom till en självständig dramatiker.

 

Och Bernhard? Jo, hans pjäser spelas fortfarande, till och med i hemlandet, trots att han i testamentet försökte göra det olagligt, liksom att han försökte lägga ett embargo på att sälja hans böcker. Han drevs mot teatern. Och i sista akten eller pjäsen här försöker Peymann lansera idén att spela alla Shakespeares pjäser på en och samma kväll, med 1834 personer inblandade. Det låter som ett skämt, men det har förstås gjorts, rentav som monolog med en enda skådespelare.

 

På teatern kan allt hända, två gånger, för att anspela på Lars Norén (”jag har sett allt, två gånger”). Som bild för teatern som ett monster som glufsar i sig allt är förstås visionen om att spela Shakespeare på detta sätt passande. Det finns något girigt över teatern, något som bara kommer fram i antydningar i denna korta text. Som slutpunkt vill Bernhard göra om teaterhuset till ett kafferosteri.

 

Och som bok betraktad, hur står den sig, detta vackra blåa lilla stycke? Jo, nog är den till mest för fansen, men så är den ju också en del av Thomas Bernhardsällskapets utgivning. Det är ändå en början som bådar gott. Snart är det mesta han skrev utgivet, men det finns förstås mycket annat som kan komma på fråga, som en antologi med texter om Bernhard. Behovet finns, och det lär inte bli svårt att anlita skribenter till den.