Pissblomma, Jo Shapcott, översättning Aris Fioretos, Rámus

Pissblomma är en titel som förpliktigar. Men är den så lämplig för det urval med dikter av Jo Shapcott som nu ges ut på Rámus? Bland de vätskor som de 48 dikterna oftare hålls med är nog te mer representerad, som att få drunkna i Earl Grey, i dikten ”Tedöd”:

 

                 insupande

 

teblad som samlades

i blodets avlägsna

nätverk. Det vore en lättnad

att drunkna på detta sätt och inte

 

i det fina vinet han plöjt

genom, sakkunnigt crawlande,

alla dessa år. Vid tetid.

 

På engelska:

 

                 snorting

 

tea leaves which would gather
in the distant networks
of his blood. It might be a relief
to drown that way and not

 

in the fine wine he'd ploughed
an expert front crawl through
all these years. At tea time.

 

Det är Aris Fioretos som har översatt ett urval dikter av den här brittiska poeten, som är född 1953 och debuterade 1988 och bara gett ut fyra ynka titlar. Han följer ett urval som kom på tyska för två år sedan, i Jan Wagners översättning (Fioretos har i sin tur översatt Wagner). Den lånade titeln från urvalets första dikt, på svenska ”Mitt liv i sömnen”, medan svenskan alltså hämtar titeln från urvalets sista dikt. Shapcott är kanske inte så bemärkt på svenska breddgrader, men har inhämtat flertalet litterära priser i hemlandet, såsom Costa Book Award och Forward Poetry Prize, samt ett erbjudande om att adlas till CBE av Brittiska imperieorden (hon avböjde) och drottningen guldmedalj för poesi (hon tackade ja).

 

I ett rikt efterord tecknar Fioretos bilden av en poet som trivs med förbindelser och det relationella, någon som gärna överbryggar avstånd. Han betonar också det som kunde kallas uppmärksamhetens konst. Att hon i dikterna ibland utgår från Marina Tsvetajeva och Rainer Maria Rilke säger något om hennes poetik – hon har dessutom gett ut en samling versioner av Rilkes senare dikter – då hon visar maximal uppmärksamhet inför den yttre världen.

 

Men också den inre. På sätt och vis är poesin alltid queer; den är gränsöverträdande, udda, skev, kantig, klantig, skeptisk, plastisk – helt enkelt stadd i det föränderliga förunderliga. Och Shapcott skriver om galna kor, bin, getter, ödlor, noshörningar. Men också och lika gärna utifrån deras identiteter, eller om ”Stålmannen” (förmodligen ”Superman” för yngre svenska läsare). Det är skrivet i den två år yngre Carol Ann Duffys tradition, alltså dramatiska monologer, rolldikter, där diktjaget befinner sig i olika positioner, där identiteten är flytande, omväxlande, och allra helst i det icke-binära. Fioretos kallar det ”förbindelser”.

 

Shapcott förefaller obekväm i alla former, då dikterna hela tiden söker nya uttrycksvägar. Det ter sig både spännande och en aning frustrerande, då det rastlösa inte tillåter en läsart som får dikterna att stabilisera sig. Men behöver det vara negativt? Tja, det beror på, om du vill läsa något som fladdrar och flyger är Shapcott en poet för dig. Hon förenar kontrasterande inslag. I en av dikterna om den galna kon uppvaktar hon oordningens symmetri:

 

   inte heller uteblir den pinsamma

kollapsen, som ändå har något ärorikt,

för den inträffar alltid när man färdas

som vildast i tankarna.

 

Ja, verkligen är det så, att en smula – eller mer – av oordning är nödvändig för att vi ska ta oss någonstans. Och Shapcott förlänar uppmuntrande ord i den riktningen, och kan på så sätt påminna om William Blake, som var så bra på att fånga den naivt luttrades blick. När Shapcott hävdar att hon behöver ”fler dimensioner än geografin kan tillåta” etablerar hon kontakt med en poet som Blake.

 

Till mina favoriter i samlingen hör ändå dikten ”Skallerorm”, där hon gestaltar ångesten på ett högst konkretiserat och handgripligt sätt. Den som skallrar genom våra drömmar och väcker oss på morgonen tidigare än väckarklockan, och som glider svalt ned mot vår frukost, och hälsar med ”fina huggtänder klickande mot kroppen”.