Faith, Hope and Carnage, Nick Cave & Seán O’Hagan, Canongate

Få hade nog för ett antal år sedan kunnat förutsäga den utvecklingskurva Nick Cave företagit, både konstnärligt och privat. Tidigare: notoriskt otrevlig mot hela världen i allmänhet och mot journalister i synnerhet. Nu: konverserande med hög trivselfaktor, och som ställer upp på en intervjubok med tidigare rockjournalisten Seán O’Hagan. Faith, Hope and Carnage är resultatet, som i femton enheter (kapitel, på sätt och vis) går igenom tro, skapelseprocesser, tvivel, kaos, dissonanser, vänskap, kärlek, åldrande, uttråkning, förlåtelse och absolution, och det mod som krävs för att sörja den som dött.

 

Fast det är ingen strikt intervjubok, utan snarare en serie konversationer, där O’Hagans frågor varsamt och lyhört leder in mot ibland kontroversiella områden, veritabla minfält av tänkbara utbrott. Exempel: ”So, metaphorically, you’re a melting ice sculpture made of human tears? The deeper meaning of that image, when it arrives, should be intriguing.” Cave är också noggrann med att påpeka att det inte, under några villkor överhuvudtaget, är en självbiografi. Biografier hatar han i allmänhet, och kan bara med minimal marginal fördra Mark Mordues bok om hans ungdom, Boy on Fire. O’Hagans avsikt är att det ska likna de långa intervjuerna i gamla Paris Review, medan Cave hellre liknar det vid podcast-formatet.

 

Cave testar idéer medan han pratar, och O’Hagan är skicklig på att fånga upp dem i flykten. De har känt varandra i några år, och det märks. Det är en intervjuare som överger rollen som intervjuare, och låter Cave ta frågorna på exakt det allvar de kräver, och lyssna in dem för att kunna ge seriösa och rimliga svar. Ibland har han i det pågående projektet ”Red Hand Files”, där han svarar på fansens frågor (hittills 214 brev), varit lite väl meddelsam när han erbjudit tolkningar av vad enskilda låtar handlar om. Här är han mer på sin vakt, och det ska han nog fortsätta vara. Med andra ord är jag dels besviken och dels lättad över att han inte förklarar puman i låten ”Hollywood”, den som har ”a terrible engine of wrath for a heart”.

Tro, hopp och blodbad alltså – så ska väl titeln uttydas. ”Hope is optimism with a broken heart”, säger Cave i ett avslutande samtal, när de kommenterar att de knappt har nämnt hopp, trots att det ska finnas i titeln. Det finns i hela hans konstnärskap en säregen blandning av skräck och salighet (ett direkt citat från ett av svaren när han återger vad som formade bildspråket på ”Ghosteen”-skiva: ”part horror, part bliss”). Därför: ta det med en nypa salt när jag säger att han tar frågorna på allvar. Ibland brister det, både tålamodet och känsloregistret. Konversationerna förs under covid-åren, och flera dödsfall påverkar stämningen: modern Dawn Cave dör 93 år gammal, före detta flickvännen och geniet Anita Lane dör, producenten Hal Willner dör. Och precis när O’Hagan ska skriva efterordet dör Nick Caves son Jethro.

 

Döden är närvarande i många av svaren, som kretsar mycket kring sonen Arthur som dog 15 år gammal sommaren 2015. En rörande scen handlar om när han, indränkt i sorgen, köper vegetarisk indisk mat på ett ställe där ägaren tar emot hans pengar och utan att säga ett ord trycker hans hand hårt – en sådan enkel vänskaplig gest, kanske det är definitionen av det mänskliga, att det religiösa visar sig i våra handlingar mer än i våra ord (liksom kärleken).

 

Den som intresserar sig för Caves digra output har mycket att hämta i svaren, som när han diskuterar hur intuitionen styr så mycket av skapandet. Att varje rad måste låta sann, eftersom det är sådan plåga att sjunga en falsk rad kväll efter kväll på scenen. Hur får man den då att låta sann? Den enskilda raden måste ha ett känslomässigt värde. Tron – engelskans faith – blir en kanal för skapandet, ett sökande som i sig är tillräckligt. Finns Gud? blir en irrelevant fråga. Vi rör oss inte framåt utan i cirklar, föreslår Cave, i ett försök att bestrida idén att vi ska nå olika slags destinationer på en klichéfylld ”livsresa”. Därav omslagets silvriga cirklar, kanske.

 

Hur ser då Caves utvecklingskurva ut i denna cirkelrörelse? Han mer eller mindre avfärdar tanken på att han i framtiden kommer att skriva renodlade rocklåtar av traditionellt snitt. Skivan ”Ghosteen” – kanske rockhistoriens enda mästerverk? – förlöste krafter som han inte ens själv verkar vara förmögen att styra. Även om han tappat en del gamla fans – de som vill att han ska skriva låtar med heroinsprutan bokstavligen fastnålad i armvecket – har han utökat sin fanbase. Det liknar den värme som Patti Smith har skänkts under de senaste femton åren.

 

Med de delar inte arbetstakt. En relativt typisk arbetsdag för Cave: på morgonen se Jeffrey Dahmer knulla med och stycka ett lik och samtidigt skriva musik till Netflix-serien, sedan på eftermiddagen läsa in en barnbok han skrivit för 3-åringar (Little Things), sedan sjunga en snutt åt en skivinspelning med det australiska jazz-punkbandet Party Dozen, och på kvällen färdigställa albumet ”Seven Psalms” som kom i våras, och efter det designa en barnmössa (”Shit for Kids” heter etiketten) till webshopen ”Cave Things”, och efter det samtala med O’Hagan. Dagen efter: arbeta med keramikfigurerna som nyligen ställdes ut i Helsingfors. Och så vidare, dag efter dag: han säger på fullt allvar att det förmodligen inte har gått en dag i hans vuxna liv som han inte har arbetat.

 

En del saker önskar jag ohörda, som att ”Ghosteen” är inspelad i Coldplay-sångaren Chris Martins studio. Men låt gå för det. I diskussionerna kring denna märkligt religiösa skiva visas hur hela tillblivelsen var avhängig omedvetna processer. Fint är det också att ta del av bromancen mellan Cave och Warren Ellis, multi-instrumentalisten som han i allt högre grad samarbetat med under hela 2000-talet, först med filmmusik och sedermera både i bandet The Bad Seeds och Grinderman och skivan ”Carnage”, som är en slags avkomma till ”Ghosteen” men ändå en helt egen skapelse.

 

I registret har ordet ”droger” många referenser, oavsett hur ovillig Cave är att prata om just den aspekten av sitt förflutna. Överhuvudtaget spjärnar han emot ganska hårt när O’Hagan försöker prata om den tidigare karriären. O’Hagan liknar då en fiskare som ibland får napp och ibland får agna med ett annat bete. Hur det var möjligt för mamman att aldrig tappa tron på honom förefaller nästan övernaturligt – han medger att hennes kärlek inte hindrade honom från att falla, men den hindrade honom från att falla hela vägen ner.

 

Även om det mesta är seriöst och bokstavligen gravallvarligt finns utrymme för humor. På frågan hur det var att spela in skivor med en del av de starka personligheterna i gamla The Bad Seeds, Blixa Bargeld och Mick Harvey främst, säger Cave: ”The potential for disharmony is enormous! It’s like having Hitler, Stalin and fucking Mao Zedong trying to make a record together.” Själv definierar han sig som en imperfektionist. Någon som ständigt kämpar mellan sitt rationella jag, det som har alla vapen på sin sida – förnuftet, vetenskapen, det sunda förnuftet, normaliteten – och sitt mystiska jag, det som snubblar sig fram med hjälp av misstankar, antydningar, tecken, och gör honom vaksam på allt som är gåtfullt. Där sorgen är både en mental och en kroppslig process, illustrerat av hur Cave berättar att han tappade minnet dagarna efter att Arthur dött, ett bland återkommande tillfällen i boken då sorgen tar fysisk gestalt:

 

Mostly, I just recall sitting on the back step of the house away from everyone and smoking and feeling the roaring body shock of it, like this alien force was going to burst out the ends of my fucking fingers. I remember feeling like I was physically detonating, like if I made any sudden moves I’d literally explode, so stuffed was my body with despair.

 

Det här är en bok som skärper ens egen blick och även skärper ens egna språk. Det kunde vara lätt att raljera över Caves tonläge, när han som ännu en vit äldre man ger sig själv auktoriteten att uttala sig som en slags guru i moraliska och existentiella spörsmål. Men han är rätt bra på att ta ned sig själv på jorden också. Det som imponerar blir ändå hur han lyckas behålla ett fokus och ett intresse genom hela de vindlande konversationerna. Likaså generositeten i svaren, den uppriktiga viljan att nå ut och vidröra sin publik med ord som i bästa mening blir performativa och inspirerande. Det kanske låter okänsligt, att sorgen blir en gåva som gör oss medvetna om hur skört livet är, men det är viktiga lärdomar som förmedlas, i att det inte är det egna livet som avses utan allas våra liv.