Sedan 2004 har Tranan hållit Thomas Bernhards författargärning vid låga, och boken Undergångaren bröt då en tio år lång paus i utgivningen på svenska. Den pålitlige översättaren Jan Erik Bornlid – för transparensens skull: en pensionerad lärare som jag har träffat ett flertal tillfällen – har sedan dess skänkt oss många tidigare oöversatta titlar. Varje gång jag har frågat honom om det inte håller på att ta slut har han hittat ett nytt fynd att visa upp.
Som nu. Röstimitatören är en bok från 1978, där Bernhard hittar alternativt hittar på 104 korta berättelser. Det kan röra sig om anekdoter eller skrönor, där nästan alla förevisar mänsklig dumhet, egoism, galenskap, eller bara en förmåga att hamna i situationer där det går riktigt illa. Att den inte har översatts tidigare är på ett sätt begripligt – det är ingen roman – och på ett annat svårt att förstå, då det blir en inbjudande ingång i författarens tankevärld.
Men visst, den är annorlunda, och den som börjar här anar föga om vilken monumental upplevelse det är att läsa hans annars så betongliknande prosa. Här är det miniatyren som råder. Han inleder med Hamsun, den norske Nobelprisade nazisten till författare. Han är den förste i en lång rad olycksfåglar. Till anekdotens kännetecken hör att vi helst inte ska kräva äkthet – här råder knappt sannolikhetens lagar. Vem bryr sig, liksom.
Situationerna är ibland smått absurda, utan att vi ens kan ana om författaren bakom drar på munnen. I den mån det blir löjligt är det något du själv får läsa in – Bernhard skriver sina anekdoter med stenansikte. Därmed bibehåller karaktärerna sin värdighet. Och en kan undra om Bernhards poäng är att visa våra brister i öppen dager. Mer tror jag att han helt enkelt vill sätta sökarljuset på våra behov och våra drivkrafter. Den som inte blir lyssnad på ställs inför brist på andra valmöjligheter än att ta sitt liv, som en erkänd komiker som utmanar sina följare att han ska hoppa från en avgrund, och gör det när de bara skrattar åt honom.
Som kontenta bildas en heltäckande bild av människan. Dessa människoöden visar också en verklighet där det påhittade kan vara mer sant än det som faktiskt upplevs. Här spars det inte på krutet när katastrofer skildras, minsann. Är det sedelärande? Ja, på sätt och vis, när vi får höra om fransmannen som anklagas för att ha våldtagit en städerska på ett hotell. Ni minns kanske den franske gamle IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn som långt innan metoo (början av 00-talet) hamnade i rätta för just detta brott, kanske omedveten om att han imiterade en text av Thomas Bernhard? Här slutar det med att städerskan tar sitt liv, när den renommerade fransmannen – en professor i tyska – av rätten och pressen anses oförmögen till brottet.
Sanningen ligger någonstans utanför vad texten förtäljer. Bernhard fokuserar på misslyckanden och tillkortakommanden, om de nesliga belägenheter vi hamnar i. Det är mänskligt, kort sagt. Kritiken riktas som väntat allra mest mot hemlandet Österrike, men det vore ett felslut att avfärda det som att inskränktheten enbart gällde österrikare. Symboliken är tung: några engelsmän som ska klättra i berg slår ihjäl sin guide när utsikten inte är till deras nöje, men blir så bestörta efteråt att de därefter själva hoppar mot sin egen död.
Är det grymhet eller medkännande som Bernhard visar här? Kanske både och. Vore det enbart grymhet skulle hans fragmentariska stories inte fungera. Han tecknar en bild av hur impulsiva vi är i våra beslut, hur vi styrs av plötsliga infall snarare än rationellt genomtänkta beslut. Därmed skildras också något som kan kallas oförklarligt, något som på riktigt drar sig undan förståelsen. De 104 fragmenten bildar nästan var och en stoffet till en hel roman. Valet står mellan att bli galen eller att dö.
Människan är självupptagen och ganska korkad, lyder Bernhards bistra slutsats. Han driver gäck med de flesta av våra avarter. Underhållande och skarpsinnigt blir vi upplysta om hur små våra människoliv är. Kontentan kunde lyda: sluta drömma om något bättre eller större, det slutar bara olyckligt ändå. Det kan förvisso kallas cynism och pessimism, och författaren en desillusionerad typ. Hans figurer pendlar mellan att vara ytterlighetsmänniskor och allmängiltiga representationer. Det är i den skärpunkten hans texter gör ont, i det att de gör oss så avklätt mänskliga.
Här saknas heller inte öden som nyanserar bilden av en gringubbe och i ett huj skjuter all cynism i sank, som när en morfars bror åberopas. Denne sköt sig själv efter att ha på en papperslapp skrivit att han ”inte längre kunde stå ut med människornas olycka.” Lite som det belgiska apokryfiska helgonet Christina Mirabilis, som på en lapp skrev att ”the stink of human sin is more than I can bear” innan hon kröp in i en ugn (allt enligt pålitliga vittnet Nick Cave).
Här finns också en självironisk text om en vördad författare men när huvudpersonen med sällskap söker upp honom på ett hotell blir besvikelsen påtaglig:
Ju närmare vi kom vår författare efter det första mötet desto mer och med samma intensitet avlägsnade vi oss från honom, i samma proportion som vi trängde in i hans personlighet avlägsnade vi oss från hans verk […] Författaren till dessa hundratals tankar och infall och insikter, som vi betjänat vårt förstånd med i årtionden och förblivit trogna i vår kärlek hade, genom att han inte förvägrat oss vår bekantskap, utan till slut hade sökt den mot vår vilja, förintat sitt verk.
Jo, nog kan ”dessa hundratals tankar och infall och insikter” sägas peka ut Bernhard själv med sina 104 fragment.
Tillsammans med Röstimitatören utkommer två titlar till i nyutgåva, dels Bornlids översättning av Korrigering (ursprungligen 2014), och de fem Självbiografierna i samlad utgåva. Ypperligt tillfälle att läsa alternativt läsa om Bernhard. Röstimitatören är en udda skapelse, en bok som svårligen låter sig etiketteras. Kanske mer än tidigare är det lätt att koppla ihop till filmaren Michael Haneke, som också råkar vara österrikare, och i synnerhet dennes 71 fragment, som visade liknande situationer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.