Inte världen, Leif Holmstrand, Bonniers

 All dikt är skapelseberättelse. Hos Leif Holmstrand består hans version av ett tillblivande av tre delar: ”Inledning”, ”Världen”, ”Avslutning”. Dikterna följer ett mönster, där del ett och del tre ger nio rader åt vardera dikt, medan det längre mittenpartiet upplåter nitton rader åt varje. Det ger struktur åt den strukturlösa värld Holmstrand byggt på sedan sin debut för exakt tjugo år sedan. Nu har hans senaste bok utkommit, Inte världen.

 

Men jag säger ”senaste” med viss reservation, då det är brukligt att påpeka hur produktiv han är: tidigare i år utkom Svalget, en 3000 sidor lång bok – ej läst – skriven i samarbete med Jonas Örtemark. Den presenterades som en bok med avsikten att ”äta upp hela den mänskliga civilisationen med sin ogenomtänkta bebismun”. Det är en programförklaring som gäller generellt för Holmstrands arbete.

 

Den här månaden är det hundra år sedan T.S. Eliot publicerade sin oerhört inflytelserika långdikt Det öde landet, och onekligen finns det en parallell till det holmstrandska projektet, att utsätta världen för en okonventionell bearbetning. Men är den verkligen ”ogenomtänkt”? Visionen är pessimistisk och mörk, och det som sker är en mörkerfödsel.

 

Omslagets illustration visar en tallspinnare i olika stadier av utveckling, som ägg, larv, kokong, och insekter som stekeln som kalasar på den. På den här bilden av den grymma – förlåt, likgiltiga – naturen har någon klottrat med svart tusch i kanten. Lite som dikterna fungerar: förstörande infall förekommer. Spår av gurlesk förekommer.

 

En poetik utvecklas i det inledande partiet, för den som roar sig med att bryta loss enskilda rader ur helheten: ”raring ta dig aldrig samman […] galna bästa bebis […] vi förstår dig älskling […] du är äldst och vackrast lilla barn”. Skönheten är granne med skörheten när Holmstrand söker upp den tomhet och ödslighet Eliot med så säker penna tecknade konturen av för hundra år sedan. Men istället för att bli epigon rör sig vår svenske utforskare mot andra trakter, mindre urbana och mer av inre karaktär.

 

Det Holmstrand är intresserad av är att säkerställa frågornas högre rangordning gentemot svaren. Likt Ida Börjel och Helena Österlund söker Holmstrands poesi upp ramsan, formeln, och återuppväcker poesins funktion av åkallan, av magi, av besvärjelse. Han rör sig också mot cellulär nivå när han skriver om djurriket:

 

se undantag sjunka

nu eller andas

förmänskligande ingenting

de döda kanske

där ingenting tar plats i mänskligheten

där mänskligheten lever ingenting

 

som det heter i en av dikterna från ”Världen”-partiet. Men det rör sig om de avslutande sex raderna i en dikt på nitton rader, och det blir orättvist och missvisande att citera, då helheten blir så betydelsebärande.

 

Det är en slags antivärld vi får ta del av. Där djuren står för det låga, instinktiva – fast, vänta nu, den djurvärlden är ju vår egen ändå. Det instinktiva både vägleder och förvillar oss. Holmstrand leker med olika former när han skapar sin värld, där rader ibland hakar in i varandra likt sonettkransen. Han omdefinierar vad som är vackert, vidgar skönhetsbegreppet, plus vad som är sexigt (här: en råtta).

 

För där i denna dikt finns det vackra, om än i korrumperad form. Jag ska varken förneka eller avhålla er från denna märkliga skönhet – därav en viss förtjusning i citat från min sida – men samtidigt är det, som alltid, inte helt lätt att återge erfarenheten av att läsa den grafomana poesi som skrivs av exempelvis Holmstrand eller Johan Jönson. Det Holmstrand erbjuder är en uppfordran att se på världen med en mer naiv blick, en naiv blick som ändå inte stänger cynismen ute. Om något ska väl poesin kunna tolerera sådana motsättningar; det motstridiga hör till poesins natur, såsom motstånd, sorg, stolthet. Ur olikheter finns förutsättningar till en ny slags värdighet.

 

En tänkbar läsart är att helt släppa alla anspråk, att själv uppgå i poesin och bli poet – att läsa med poetens dubbla blick (både medveten och omedveten, både entusiastisk och kritisk). Helt enkelt låta dikten löpa fritt i dig. Holmstrand har lyckats frikoppla den ikonoklasm som varit närvarande i hans dikter sedan början. Verkligheten infiltrerar fantasin, så som den alltid gör. Och det är våldsamt, men också vackert:

 

du är struken klar med omvärlds

stuvbitar köttmaterial spegeltrådar

andas genomtunna

ljusningsfibrer mot vår rygg

och genom den

genom den glada nu skadade

naturligt två söta skildrade utan

skam eller aldrig mer

från möjligt vackert utvik skamfibrösa

fadermoder dagsljus mellan

 

Förlåt, men det här är ju bara så vackert! Så ekelöskt ljusvackert, empatiskt mörkervackert, i fulsnygga rader som läggs i lager på lager längs en dikts snyggfula söta småäckliga helhet.

 

På sätt och vis befinner sig Leif Holmstrand utanför alla gängse sammanhang. Han har till exempel aldrig nominerats till Augustpriset – inte ens när han skrivit förtjusande romaner som Städer som inte är städer. Han lär ut hur vi ska orientera oss i den här otrygga instabila världen, där skräcken är så påtaglig och närgången. Vad orsakar denna skräck? Kanske helt enkelt det som tar kål på magin, på drömmen, på hoppet.

 

Ur denna dubbla känsla – lockelsen och frånstötningen – har han skapat en glänta som både tillvaratar och krossar det öde land Eliot dömde (den läsande delen av) civilisationen till för hundra år sedan. I den mån det är ett utanförskap är jag ändå böjd att överge gemenskap om det är vad som krävs för att fullt ut ta del av Holmstrands poesi. Hellre där än här, helt enkelt.