Under Ukrainas öppna himmel. Röster ur ett krig, [red] Mikael Nydahl, Kholod Saghir, Ariel förlag

När inleddes det ryska kriget mot Ukraina? 2022, säger Europa. 2014, säger ukrainarna. Sedan flera århundraden tillbaka, säger några av texterna i den nya antologin Under Ukrainas öppna himmel. Röster ur ett krig. Den är följden av ett samarbete mellan Ariel förlag och svenska Pen. Med hjälp av 25 författare ges vi inblickar i detta skändliga krig, röster som varierar mellan dikten, prosatexten, dramatiken, brevet, dagboken, talet, för att förmedla sin erfarenhet av invasion och belägring.

 

Texterna är oftast tillkomna efter 24 februari 2022, men tillsammans med några texter skrivna under 10-talet skapas ett mönster som framträder allt tydligare – här har Europa uppenbarligen varit för passivt och yrvaket i sina reaktioner. Efter Putins februari-invasion skrev den i USA bosatte ukrainska poeten Ilya Kaminsky (lästips: De dövas republik) till sina kamrater i hemlandet och frågade vad de var i allra mest behov av: sanitetsprodukter, handdukar, pengar, vapen, mat? Svaret löd: texter – skicka texter så vi kan trycka dem i våra tidskrifter.

 

Så ser ett motstånd ut. Litteraturen inte bara återskapar världen, den skapar den också. I den här antologin ryms många röster som visar inte bara den omedelbara reaktionen utan också en del av det som pyrde innan den militära invasionen i februari i år. Texterna visar eftertryckligt att krig också blir kulturkrig. Ryssland stavas genom boken konsekvent med gemen begynnelsebokstav, som ”ryssland” – för att markera avståndstagande och kanske rentav ett avvisande.

 

Detta ryssland har också på känt förtryckarmaner (läs: Nazi-Tyskland) upprättat listor över vilka ukrainska författare och intellektuella de ämnar gripa. Kateryna Misjtjenko påminner om nödvändigheten att beakta Antonio Gramscis distinktion mellan ”viljans optimism” och ”förnuftets pessimism”, att krigets inte ska tillåtas ockupera våra tankemönster.

 

I realtid följer vi krigsförloppet. Dikterna blir oerhört direkta i sin överföring av erfarenheterna. Dikterna är det jag fastnar mest för när jag läser, till exempel Halyna Kruks ursinniga dikt som likt Athena Farrokhzad verkar ha lånat från Allen Ginsburg i sin attack mot ett likgiltigt Europa. Även Julia Musakovska skriver övertygande dikt: ”Kriget, som du bär i din bröstficka, / har likt en rävunge gnagt ett hål i dig, / genom vilket ditt hjärta gång efter gång faller ut.”

 

Men jag läser med stor behållning också Andrij Ljubka när han resonerar kring den känslolösa och hånfulla statistiken, och gör siffor till människans fiende: ”Därför är det otillbörligt att prata om tusentals stupade – det finns inga ’tusentals’, våra hjältar har stupat en och en, och varenda en av dem har sin personliga historia, sin familj, sina hemtrakter.”

 

Fast, vänta nu, vad då ”övertygande” och ”behållning” – missta dig inte, det här är på inga sätt ”trevlig” läsning, eller något du läser medan du vad vet jag, stoppar din pipa eller häller upp din kvällspunsch. Det är akut och allvarligt syftande och ofta anklagande desperat litteratur, som förtvivlat försöker väcka reaktion. I anklagelserna ligger också västvärldens inbilska försök att hitta rationella orsaker till Putins agerande, då några sådana inte existerar.

 

En del umbäranden, men också en del av grå vardag. Bomber och duggregn i samma formulering. Precis som under ett sorgearbete undrar texterna om det går an att också vara glad eller om det kränker ens omgivning. Flera av texterna berör saknaden efter det liv som levdes innan kriget, det som vi mer gynnade brukar kalla ”normalitet”. Texterna visar hur krig förändrar vårt språkbruk, hur det förråar och förfular vårt ordförråd. Krig blir något med helt andra och högre insatser, där bråk eskalerar kvickt mot en dödlig utgång. Och där finns utrop förmedlade av ren panik, som i Kateryna Kalytakos dikt:

 

Denna ensamhet är så kall, så vidsträckt, och så bottenlös

att inte ens en främling står ut.

Drivna av oro går barnen bort från skolan

och ställer sig framför havet som inför en domstol.

I luften knastrar de torra grenarna likt en komradio,

någon anropar envist den brända staden.

 

Den enkla naiviteten tar sig rätt in i dig som läser. Jag påminns om en intervju med Margaret Atwood från häromåret när hon döstädar – mannen var svårt sjuk i demens och dog strax därpå – och frågar intervjuaren vilka av kärleksbreven hon ska spara. Hon får rådet att spara de brev som talar till henne, men snäser av henne: det viktiga är inte att de talar till just henne, det viktiga är att de bara talar.    

 

Nog talar de här texterna, inte bara till mig, hoppas jag. Jag läser dem med något som rör sig mellan misströstan och tillförsikt. Boken blir en påminnelse om att vi inte ska glömma det som pågår i vår närhet, ett krig i Ukraina som ser ut att bli långvarigt och skoningslöst.