Sidor

3 sep. 2022

Jag älskar dig till döds ändå, Dorothy Parker, översättning Isabella Nilsson, Ellerströms

Sverige saknar i stort sett den tradition som i den engelskspråkiga världen kallas light verse, alltså formmässigt avancerad men innehållsmässigt trivial, med namn som Mervyn Peake, Lewis Carroll och Edward Lear. I gengäld har vi en egen nonsensprinsessa: Isabella Nilsson. Hon har tidigare översatt de tidigare nämnda engelska poeterna, och även gett ut ett par egna egensinnigt skrivna diktböcker.

 

Nu har hon tagit sig an Dorothy Parker, amerikanskt snille och kvickhuvud som för hundra år sedan firade stora triumfer med sin tunga slipad i salta cynismer och söta aforismer. Hon höll hov på hotell Algonquin i New York. Den som vill veta mer: se Jennifer Jason Leigh briljera i rollen som författaren i filmen Mrs. Parker and the Vicious Circle (1994). Boken Jag älskar dig till döds ändå samlar en tredjedel av dikterna från poesidebuten Enough Rope från 1926, samt en bonusdikt från senare år. Det råkar infalla sig att det i år är 100 år sedan den egentliga debuten, med den lilla boken Men I’m Not Married To.

 


I förordet motiverar Nilsson sina tolkningar, som ibland tar sig friheter med originalen. Ibland föranledda av verstekniska skäl, ibland bara för att Nilsson gärna vill ge dem en personlig touche. Och därför har vi närapå hundra år gamla amerikanska dikter som inkluderar familjen Mandelmanns, tinder, yogapass och klimatkompensation. Därför är det modigt och nödvändigt att boken är tvåspråkig, så att den som vill vara pedantisk kan peka ut avvikelserna. Men Nilssons försvar är charmigt och övertygande när hon föreslår att vi som läser ska uppfatta det ”lite som ett samtal mellan två jämngamla kollegor på after work; poeten Parker på en vinglig barstol till vänster om mittmarginalen, översättaren Nilsson på en dito till höger.”

 

Vad det handlar om? Nilsson föreslår att Parker var besatt av tre olika slags omöjligheter: kärlekens, livets och dödens, och att dikterna behandlar dessa teman på olika sätt. Så kan dikterna läsas som olika försök att hantera sorger, missöden, katastrofer. Jag var ung, alltför ung, när jag först charmades av Dorothy Parker. Ibland kan jag känna att måttet är rågat när Nilsson ger dikterna sin omisskännligt frivola bearbetning, men samtidigt är det inte tu tal om saken att vi här har två jämbördiga temperament, att den sorg som Parker bottnar i också finns hos översättaren. Ibland kan den svenska versionen inte bara mäta sig med originalet, utan kanske också överträffa det, som i första strofen av ”The Trifler”:

 

Death’s the love that I’d be taking:

   Wild and fickle and fierce is he.

Small’s his care if my heart be breaking –

   Gay young Death would have none of me.

 

Jämför ”Hjärtekrossaren”, som dikten får heta på svenska:

 

Min största kärlek? Jag valde Döden,

   våldsam och vågad och vettlös och vass.

Likgiltig, också, för flickornas öden –

   ynglingen Döden var hjärtlös med klass.

 

Pessimismen i dikterna handlar i hög grad om kärlekens felsteg, känslan att bli bortvald och dumpad. Detta hanteras med den kvickhet (engelska: wit) som lärt sig den potential som finns i trams, att substans kan visa sig i oförväntade skepnader.

 

 

Nilsson byter ut champagnen mot lättöl, men dikterna behåller ändå sin berusningsgrad, tack vare att grundtonen är bevarad. Elegansen är ibland något uttunnad, men ofta finns det anledning att beundra det här våghalsiga projektet. Nilsson har ett lika kaxigt frimodigt språkbruk, som slänger sig med glosorna lika obekymrat – men också lika skickligt, och med stenkoll på konnotationer och insinuationer. Högt och lågt flyger lika stilenligt i de här dikterna, och Parker rör sig verkligen smidigt mellan olika instanser och när sig på paradoxen. Likt Oscar Wilde, som hon givetvis förbehållslöst beundrade och ofta jämförts med.

 

Och Parkers dikt är både begränsad och formmässigt raffinerad. Hon varierar versmått och förespråkar att vända misären till något vackert och att få det lilla att te sig en gnutta mindre litet och mer storslaget, men ändå bevara och vara följsam med det fula och låga och usla.

 

Parkers dikter har översatts tidigare, om än lite sparsamt. Av den här urvalsvolymens 31 dikter finns 8 i Kerstin Halléns bok En enda ros från 1978, och ytterligare lika många i Ingeborg Björklunds tjusiga lilla volym Dikter från 1946. Så här kan vi jämföra hur en av engelskans mest kända 1900-talsdikter låter i två olika versioner, Parkers ”Resumé”:

 

Razors pain you;

Rivers are damp;

Acids stain you;

And drugs cause cramp.

Guns aren’t lawful;

Nooses give;

Gas smells awful;

You might as well live.

 

Först Björklunds version (1946):

 

Rakblad skär dig,

floder är kalla,

syra förtär dig,

av gift kan man falla

i kramp – och en kula

är inte laglig,

rep är så fula,

gas föga behaglig,

så du måste väl leva.

 

Hos Nilsson (2022):

 

Rakblad är knivigt,

drunkning är blött,

matvägran divigt

och piller trött.

Vapen så gängigt,

tåg går så fort,

strypsnaror hängigt.

Att dö känns rätt gjort.

 

Jag föreställer mig Parker sittande där på sin stol till vänster, med Nilsson som tolkar till höger, men också att Björklunds ande svävar över de båda. Jag läste hennes samling Kärleksdikt för ett par år sedan och slogs då av likheten till Parkers poesi.

 

Som sagt, jag är ett fan av Parker, både för dessa dikters skull och för novellerna, som jag först gjorde bekantskap med i den urvalsvolym som kom 1978 och jag läste inte så långt därefter. Nilsson är pålitlig även när hon bryter mot konventionerna hur översättning ska gå till. Är det ok, eftersom Parker i sig är så obrydd inför konventioner? I vilket fall blir Parker i Nilssons tappning ibland mer nyanserad och rikare. Men fortfarande bedårande, fenomenal, underbar.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.