Andromeda, Therese Bohman, Norstedts

Till det anrika bokförlaget Rydéns anländer 2009 en ung kvinna som börjar som praktikant. Snart tas hon under den erfarne litteräre chefen Gunnar Abrahamssons vingar, han som ansvarar för för prestigeserien Andromeda. Snart nog upptäcks kvinnans kompetens i att läsa och bedöma manus, och hon blir kvar på förlaget, i allt tätare samarbete med Gunnar. De blir kolleger, vänner, samt något mer, något betydligt mer svårdefinierat. De avslutar sina jobbdagar med gemensamma stunder på Operakällarens bakficka, och attraktionen mellan dem är påtaglig.

 

Efter sex år som har varit ganska långa för oss som gillat Therese Bohmans tidigare romaner har hon äntligen kommit ut med en ny. Och så här ser intrigen ut i Andromeda – enkel men inte i avsaknad av komplexitet och komplikationer. I flera tidigare romaner har hon skildrat klassresor som har handlat mer om kulturellt än finansiellt kapital, utforskat hierarkier och i hög grad varit socialantropologiska studier i beteenden och vanor hos en viss typ av överklass på kulturens område.

 

Allt det här fortsätter. Andromeda-serien förevisar vissa likheter med Bonniers Panache-serie, om någon minns den. Gunnar initierade serien på 80-talet, döpt efter en rad hos Sapfo. Och kvinnan söker sig till förfiningen så som flugan söker sig till sockret. Förlagsvärlden skildrades nyligen i tv-serien Kärlek & anarki, där väl Gunnar har sin motsvarighet i karaktären Friedrich. Kvinnan i Andromeda råkar rentav dela förnamn, Sofie, med huvudpersonen i Lisa Langseths serie, men det betyder inte att det här på något sätt ska ses som en lättsam satir över absurda förhållanden på ett bokförlag.   

 

I stället är det här i mångt och mycket en igenkännbar och klassisk Therese Bohman-roman. Det betyder att det finns en gedigen atmosfär som hela tiden pendlar mellan det explicita och det implicita, med en laddning mellan människorna, som hela tiden ser ut att brisera. Men det betyder också rejält otidsenliga stilideal, det vill säga ett skrivsätt som lånar förebilder från sekelskiftet – det mellan 1800- och 1900-talet, alltså. Det är ingen hemlighet att förebilderna heter Ola Hansson, Hjalmar Söderberg och Vilhelm Ekelund, där åtminstone de två sistnämnda på ett eller annat sätt förekommer i romanen. Även här finns en förälskad blick på Stockholm.

 

Och kvinnan bidar sin tid, väntar på det som ska betyda något på riktigt. Det är en tät roman, och utan att avslöja för mycket kan jag säga att första delen bygger upp porträttet av kvinnan, visar oss hennes motiv och bevekelsegrunder och alla de abstrakta tankar som hon försöker fästa på en konkret verklighet. Sedan har romanen en minst sagt dramatisk vändpunkt, en peripeti, och resten av förloppet bildas av Gunnars livshistoria.

 

Först tänker jag att det är en smula frustrerande att kvinnan överges av Bohman, men det finns en poäng i att vända på perspektiven. Så ser verkligheten ut: en del saker bekräftas av en mer objektiv syn på sakförhållandena, medan andra saker blir vederlagda. Men det är lätt att underskatta den skönhetsvurm som framträder, betrakta den som ett harmlöst inslag frikopplat från karaktärernas personlighetsutveckling. Snarare är skönheten helt införlivad i individen, den delen som definierar oss och som med Dostojevskijs ord räddar oss.

 

Det blir också något mer än en nyckelroman. Föga förvånande är Bohmans insikter i den här världen avsevärt större än den som redovisas i Kärlek & anarki, men det innebär kanske inte att det är givande att spekulera i vilka som döljer sig bakom de diskret maskade generiska författarnamn som förekommer. Men intrigen drivs av spänningen mellan Gunnar och Sofie. Det är beundran och respekt som knyter dem samman, men också det där andra, det som inte riktigt går att sätta fingret på, men som vi vanemässigt vill kalla kärlek.

 

Så låt gå för det. Gunnar är gift, Sofie lever ensam men träffar män lite då och då. Det hon har tillsammans med Gunnar betyder oändligt mycket mer. Eros vill hela tiden blanda sig i det som på ytan ser helt platoniskt ut. Och läst så blir det en gullig historia om denna möjliga kärlek över generationsgränserna – men det är något som på klichéspråk också skaver i framställningen. Och det är en dramaturgiskt skicklig beskaffenhet, en obalans eller ett underskott i de gränsdragningar vi gör inom oss.

 

Det här är en roman med sting. Sofies och Gunnars diskussioner om vad som utgör bra litteratur visar också en av Bohmans styrkor: att föra estetiska resonemang som blir integrerade i en sammanhållen berättelse och inte som ett påklistrat attribut. Det sorgliga är väl om något att vi ställs inför en tidsepoks avslutande, ett sista andetag för det som brukar kallas den bildade människa. Denna romans lågmälda, seriösa och intelligenta samtal om sådana frågor gör mig både upprymd och nedstämd.

 

Glad, för att den så stiligt påminner om det värde konsten i stort har. Det är svårt att inte bli påverkad och lätt rörd när vi ställs inför ideal som hyllar en litteratur som betyder något för människan. Men också ledsen för att den blir en slutpunkt, att vår samtid inte längre infriar de ideal Gunnar levde efter, och som Sofie så sömlöst vill föra vidare. Det estetiska paradigmskifte som romanen tecknar är obönhörligt negativt. Pessimistiskt nog lär vi oss att kontinuitet lätt kan brytas, att det vi tar för givet bara kan upphöra, både inom konstens och demokratins områden. Men vi lär oss också att det som ser unikt ut bara är en del av en längre händelsekedja, och det kan uppfattas både positivt och negativt.

 

Liksom tidigare skriver Bohman romaner med potential att bli vattendelare. Det är lätt att ha skilda åsikter om dem, och de borde vara idealiska bokcirkelböcker, men inte för att de genererar den typen av förutsägbara frågor som Martin Hellström anspelade på i en krönika om samtalsfrågor till barn- och ungdomslitteratur i DN nyligen. Det vill säga, att bra romaner klarar sig utan den pedagogiska draghjälpen. Och Andromeda är en spännande, mystisk och nedtonat förträfflig roman.