After Sappho, Selby Wynn Schwartz, Galley Beggar Press

Romanen, vad kan den göra, så här strax hundra år efter att modernismen ritade om kartan för hur den skulle se ut? Tja, till exempel detta: bli ett körverk för kvinnliga stämmor som brister ut i frimodig sång kring orättvisor och inskränkningar. Så låter Selby Wynn Scwartz sin roman se ut, den på så många plan formidabla After Sappho. Hon gör nedslag i historien, företrädelsevis den italienska, från decennierna innan 1900 och fram till 1928.

 

Det är en mycket dynamisk tid, där emancipationskrav och rösträttskrav duggar tätt. Schwartz följer olika kvinnor. Några av dem mer kända, som Virginia Woolf, Vita Sackville-West, Sarah Bernhardt, Gertrude Stein. Poängen är gemenskapen, där vi får tydliga indikationer på att de hör ihop, att det är tiden och engagemanget som svetsar samman dem. Allas strävan knyts på olika sätt bakåt till Sapfo, till lesbisk kärlek, det som då bland annat kallade ”sapfism”. Anknytningen kan ske tack vare översättningsförsök, eller att lesbisk kärlek tillämpas, eller helt enkelt att det går att hämta inspiration och mod från Sapfos ord, som blir projektiler från ett förflutet som aldrig tillåts stanna vid det förflutna, utan gång på gång aktualiseras och visar sin giltighet för oss.

 

Där finns några mindre omtalade italienska kvinnor, som trädklätterskan Cordula Poletti, som tar namnet Lina när hon upptäcker Sapfo. Och där finns Rina Faccio, som tar sig anagramet Nira när hon publicerar sig i tidningen, och i smyg bevakar pappans reaktion: ”Rina Faccio looked up from her needlepoint as blank as a new page.” En annan är Anna Kuliscioff, född cirka 1854 enligt boken, som blev doktor, specialiserad i gynekologi och anarkism. När hon väl tilläts föreläsa för män löd titeln på talet ”mäns monopol”.

 

Romanen består av känsligt utförda porträtt, minibiografier som tar vara på egenheter och diskrepanser, där det viktiga lyfts fram i ny belysning. Hur förkortade de än är blir de inte förenklade, utan substantiella bidrag. Det är en pedagogisk bok, full av en typ av lärdom som uttrycks lekfullt men också med skarpt allvar. Ungefär som författare som Jeanette Winterson och Ali Smith skriver, med ena mungipan sockrigt leende och den andra surt konstrande. Med fog: för här lyder utfallen för kvinnor ofta överdoser, mentalsjukhus eller sterilitet efter graviditeten. Övergrepp och våldtäkter är frekventa inslag, och mitt i förloppet punkterar kriget alla drömmar om utveckling och förändring.

 

Så blir det en roman som både tar sitt ämne på allvar och bollar med det, gör sig vild och gränslös i sina anspråk. Den utmanar föreställningen om hur en roman ska se ut. Med hjälp av Sapfo ges alternativ till den förutbestämda historien om svek, övergrepp och fördrivande. Sapfo blir infriandet av ett löfte, som i de märkligt profetiska orden  från fragment 147 – Schwartz lånar Anne Carsons översättning – ”someone will remember us / I say / even in another time”. Den optimism som romanen svär sig till gör dess uppmaning att agera, göra något, högst användbar. Som motvikt till den optimism som Sapfo uppmanar till finns ett mörkare stråk i Cassandra, sierskan som förebådar mer destruktiva krafter, och kanske det är romanens poäng, att vi behöver kombinera det goda med det onda, att vi inte enbart kan förlita oss på ljusa drömmar, utan behöver drömma mörkare och mer ondsint för att något ska åstadkommas.

 

Schwartz skriver om protester och uppror, om bråk och kalabalik. Det som betonas är kampen, hur viktigt det är att inte ge upp. En kan undra varför romanen slutar 1928. För då är kampen slut? Nä, inte riktigt. Italien skulle inte få kvinnlig rösträtt förrän efter kriget. Förvisso tillät fascisterna kvinnorna att rösta, men bara vissa kvinnor – gissa vilka, och vad de röstade på.

 

Det är en roman om systerskapet, nej – om systerskapen. För det är pluralismen som är det viktiga, de många gemenskaper i plural som knyts. Schwartz visar hur förändring kommer ur gemensamma krafter, och därför dominerar orden ”vi” och ”vår” i framställningen. Skickligt visas hur viktigt det är inte bara att kämpa, utan också att söka nya utlopp för kreativitet och motstånd. Romanen försöker upphäva gränser, nöta bort hinder, stångas mot begränsningar. Rösterna från föregångarna blir mer än spökröster, för Schwartz låter dem bli levande inslag, aktiva och relevanta för vår egen tid. Historiens röst ges kropp och gestalt – och själ.

 

Mycket i den här boken är stiligt och stingsligt. Det kunde kallas både tjusigt och förtjusande. Galley Beggar Press börjar allt mer likna ett favoritförlag – de ger också ut Lucy Ellmanns romaner och essäer – så här finns något svenska förlag gärna får bevaka och tillskynda översättningar av. För här finns träffsäkra iakttagelser som längtar – skriker – efter att höras också på svenska: ”A poet is someone who stands on the door sill and sees the room before her as a sea whose waves she might dive through.” Eller: ”an actress is someone who carries ghosts for a living.”

 

Det är en intelligent, rolig, hoppfull, uppmuntrande, energisk och vital roman. Essäromanen som begrepp har blivit närmast en kliché, men tro mig – det här är något helt annat än det vi lärt oss förknippa med genren. Schwartz har inspirerats och skriver i sin tur inspirerande. Det är en jublande kampbok, där hon tar hjälp av föregångarna, låter deras röster ljuda i den egna rösten, och därmed förstår vi att det går att ta makten över sitt eget öde, det går att styra framställningen av ens framtid. För det är den flexibla tiden som blir det dominerande temat, där vi också förstår att tid är något som går att överskrida – att det är något som också ska överskridas.