Syndafloden, Salcia Halas, översättning Patricia Cukrowska, Prosak

Poesi är ett sätt att andas. Jämfört med prosan är poesin generellt luftigare, tillåter en andning som inte tar lungorna riktigt lika mycket i anspråk. En dikt kan läsas i ett andetag. En roman kräver att du anpassar din andningsrytm, och denna rytm kan i sig vara hastig (Lispector) eller långsam (valfri figur ur släktet Mann).

 

Det låter som självklarheter. Polska författaren Salcia Halas har skrivit Syndafloden, ett verk som lägger sig mellan poesi och prosa, och det påverkar ens andning. Jag lär mig att namnet är en pseudonym, fast samtidigt finns det högst besynnerligt ett författarporträtt på omslagets innerflik. Nåväl: för en episk dikt som kretsar kring liv och död är andningen av högsta prioritet.

 

Vi befinner oss i apokalyptiska tider. Den som tvivlar kan räkna ut hur många undergångsskildringar vi lätt kan tillägna oss genom film, tv-serier, romaner. Poesin är något mindre skonad, även om till exempel Malte Perssons Undergången från i fjol aktualiserade genren. Halas kallar sin bok för ”kroniskt poem”. Vad är det? Associationerna går gärna till sjukdomstillstånd, och vi ska kanske uppfatta det just så: världen är sjuk, kroniskt sjuk, och så här ser läget ut för patienten.

 

Det är tre kvinnor som bildar centrum i Halas diktverk. I staden Gdynia finns en stadsdel som för enkelhetens skull kallas Pekin. Den ska moderniseras, röja väg för höghus och gentrifiering. Kvinnorna varslar om undergången och syndafloden. En av dem, berättaren Halina, är hjärt- och lungsjuk, och därav påverkas andningen. Spågumman och häxan Lonka Szwajcarova är den andra huvudpersonen, och Zoska den tredje, hon som identifieras som ”Hoppet”, och har en avgrund i sin trädgård. Som väntat lyssnar ingen på de illavarslande buden, något som kan tas till intäkt för vår oförmåga att ta saker på allvar.

 

Befolkningen försöker hantera översvämningar och andra dramatiska skeenden: ”här hos oss, därtill, en syndaflod, stoft och hål. / Det där vattnet är vår första naturkatastrof. / Utöver det har vi bränder och slukhål.” En beredskap för allt gruvliga händelser tar vid, bekymmer och elände. Bina försvinner, onaturliga värmeböljor tar vid. Hela tiden fortsätter en viss normalitet, med kontinuerliga rapporter om idrottsresultat (tbh skulle jag inte sörja om framtidens restriktioner gjorde resursslösande idrottsevenemang obsoleta).

 

Allas oro kanaliseras hos kvinnorna:

 

Antarktis smälter, Arktis smälter.

Temperaturen stiger, vinden ökar.

Jorden magnetiska fält försvagas.

Genom hålet i ozonlagret lyser en allt hetare sol.

 

Det går inte att alltid ha mer, högre, snabbare.

Det går inte att gräva allt djupare ner

i Moder Jords innersta.

Till slut kommer Moder Jord sparka bakut.

 

Det här är en bok som lyckas vara både konventionell och okonventionell. Kvinnorna berättar om sina liv i marginalen, och språket är lika förråat som händelserna, när drömmarna kraschar mot verkligheten. Det är skrivet på det glappkäftades poetik, och stilen kränger mot det pratiga och nästan babbliga. Den sjangserade miljön bildar fond åt personernas förehavanden. Här använder Halas också splittringen som sammanhållande princip, bygger ihop en gemenskap bortom alla försök att söndra.

 

Så bildas också ett narrativ i skärningspunkten mellan poesi och prosa. Förvisso ingår tydliga titlar som markerar avbrott, men det är en berättelse som följer prosan – romanformens – logik. Det är lätt att underskatta den här poesin som förenklad och okonstlad, på gränsen till slarvig.  

 

Den utveckling som sker är av det stillsamma slaget. Halas poesi – hennes poesiprosa – lunkar på, och tar oss mot undergången med en sävlighet som nästan kan provocera. Tills jag kommer på att det är exakt vad som sker just nu: vår värld har saktat in, och i slow motion går vi – lunkar vi – spankulerar vi – mot vårt upphörande. Det blir symtomatiskt att detta diktverk illustrerar samtidstendensen med denna konsekventa och följsamma stil.