Halvt urne, halvt gral, Melanie Kitti, på dansk ved Liv Nimand Duvå, Gyldendal

Här kommer en lektion i skandinaviska. Melanie Kitti föddes i Umeå 1986. Hon är utbildad konstnär i både Danmark och Norge, och har skrivit en diktsamling på svenska som har översatts till danska av Liv Nimand Duvå, i samarbete med författaren. Det är alltså en debut, på danska? På svenska? Åtminstone har den plockats upp av danska förlaget Gyldendal, osedvanligt pigga på att lansera den inhemska samtidspoesin. Det finns saker att lära för de svenska förlagen.

 

I ett reportage i DN från 2020 från Köpenhamns legendariska forfatterskole var Kitti en av de intervjuade. Då informerades vi att hon skrev kortprosa på svenska. Kortprosa är en godtagbar beskrivning på vad hon skriver i Halvt urne, halvt gral. Med starkare betoning på ”kort” än på ”prosa”: dikterna är ofta kort hållna, och stannar vid några få rader. Å andra sidan sväller bokformatet ut mot det generösare spannet.

 

Det inleds med att läget framställs, och redan där framkommer att något inte stämmer, att något hackar till och skapar en udda konstellation: ”Jeg bor i en nedlagt kirke langt herfra. Jeg bor med min mor, min far, min søster og min bror. Min bror har en tvillingebror som hedder Kosmo.” Ja, för har diktjaget inte två bröder? Varför omvägen att brodern har en tvillingbror? Ledtråden finns i diktsamlingens titel.

 

Urnan leder mot gravsättning. Brodern Kosmo är död. Och gral är förstås enligt den medeltida legenden den bägare där Kristi blod uppsamlades efter korsfästelsen, och som symbol har den visat sig vara lika livskraftig som urnan är dödsalstrande. Gustaf Frödings så kallade ”graal-poesi” hör till hans mest fascinerande, i sitt sökande efter lindring av plågor och ångest.

 

Mammans förnimmelse att vara halv är lätt att relatera till. Sorgen klyver oss, lyder diktens slutsats. Alla bär på sina bekymmer i familjen. De bor alltså i en övergiven kyrka, och trädgården består av en kyrkogård. Diktjaget rör sig bland gravarna, inbillar sig hur de samexisterar med henne och tar plats i hennes tillvaro, ibland bokstavligt i hennes kropp. Ett svart vatten rinner genom denna kropp, som en sinnebild för depression.

Troperna är välanvända, men ändå gör Kitti något originellt av sitt material. Diktjaget är på kant med hela världen, är i olag med allt. Kitti frammanar en viss sorts surrealism i sitt bildspråk, när hon på handgripligt sätt tar sig an jorden och marken och det som växer där. Även husen lever. Och sagotonen dominerar:

 

Min far har mistet det halve af sit hjerte.

 

Min mor koger hans hjerte i urnen.

 

Min søster spiser det til aftensmad.

 

Min bror spiser resterne.

 

Melanie Kitti har i en intervju i Klassekampen sagt att hon trodde att hon inte kunde bli konstnär, eftersom hon är svart. Sedan upptäckte hon Beyoncé, Solange och Rihanna. Och nog får man tillstå att hon verkligen är konstnär: hon arbetar med det visuella, och beskriver med en blandning av det konkreta och det abstrakta. Det tilltal som används kunde kallas naivt, men lika gärna magiskt.

 

I de här dikterna skapas en skevhet mellan det självklart tydliga och det dunkelt antydda, det underförstådda. I några av bokens scener införlivas det filosofiska med det troskyldiga, i ord där visheten görs filtrerard och förvrängd. Då kan det erinra om dialogen mellan de två diskarna i Lars von Triers tv-serie Riket, de som spelades av två skådespelare med Downs syndrom, Morten Rotne Leffers och Vita Jensen. Hos Kitti kan det låta:

 

Man kan drømme om at keruberne findes og at de passer på en.

Men keruber er jo bare børn som ikke græder.

 

Børn græder ikke når de voksne græder.

 

Kitti skriver om ovänner, om skolgårdscigaretter, om gränser: ”Min mor sætter grænser som gør ondt. / Inden for hendes grænser er der tomt.” Det som åstadkoms är ett främmandegörande inför det allra mest bekanta – uppväxten – och de avståndstaganden vi behöver lära oss för att hantera existensen med så små negativa biverkningar som möjligt.

 

Och det är konsekvent genomfört, och just därför blir det så imponerande. Det ska nog inte heller hela tiden tas bokstavligt, och det kan fungera som en god påminnelse om vad vi ska ha konsten till: inte för att gradera den utefter en kvantitativ skala hur verklighetstrogen den förhåller sig till ett biografiskt stoff. Helt klart vill Kitti utforska familjedynamiken utifrån en ovanlig vinkel, och hon lyckas därmed ta sig fram till andra slags sanningar än om hon hade valt standardmallen för hur autofiktion skrivs.