Den underjordiska solen, Andrea Lundgren, Natur & Kultur

Ett berg har huvudrollen i Andrea Lundgrens nya roman Den underjordiska solen. Huvudpersonen Mela återvänder till sin norrbottniska bygd som relativt firad författare. Några av personerna från uppväxten finns kvar, andra är borta. En gång var hon själv borta, uppslukad av skogen och berget. Hon börjar gräva sig nedåt i anslutning till detta berg och finner det mörker som har levt tillsammans med henne. Ett mörker som också ledsagar och ger riktning åt hennes längtan och begär.

 

Vart fjärde år utkommer Andrea Lundgren med en ny bok. Efter två kufiska romaner om vårt förhållande till den laddade och förtrollade skogen, utkom senast novellsamlingen Nordisk fauna. Man kunde säga att det pausade Mare Kandre-priset (som senast gavs till Nina Hemmingsson 2019) här har en värdig pristagare, och kanske allra mest så i den här romanen.

 

När Mela återvänder upprepas samma gamla mönster. Hon träffar några av de personer hon umgicks med. Personer som länge förblir namn och inte mer, och vi hålls på halster, hålls ovetande. Det är Tatja, Tatu, Sasja, Glim, Ram, Nino, med flera. Sedan utkristalliseras det vilka de är. En pappa, en mamma, rentav en bror. Ja, brodern Sasja finns helt plötsligt bara där – lite som Ungen i Kandres Bübins unge – och de två ömsom stöter bort och ömsom attraheras av varandra. Pappan har sjappat, men återvänder efter en tid, och då har han barn med en ny kvinna, och barnet är alltså Sasja.

 

Bergets sång inom henne handlar om ett mörker som glittrar, och det skapas en väg in i det dolda som brinner, och med uppmaningen: gräv! Det sker med ett bildspråk som touchar det bokstavliga, och återigen går det att föreställa sig Kandres osentimentala förhållningssätt till skrivande, att det är lika oglamoröst som att gräva diken. Lundgren tar henne på orden.

 

Och det är ett språk som är märkt av miljön, och det skapar en karg strävhet. Ibland rycks prosan sönder och övergår i poesi, med ord som splittras och låter bokstäverna spridas över boksidan. Kanske det ska visa att språket inte kan hålla ihop och härbärgera de erfarenheter som förmedlas. Orden faller sönder, och delar känslornas vilsenhet inför allt som kunde hålla ihop och förbinda.

 

För det handlar i hög grad om just det som binder samman. Syskonen Mela och Sasja blir romanens centrum. Det här kan erinra om Emily Brontës roman Wuthering Heights, där ju pappan också återvänder med ett nytt tillskott i familjen – hittebarnet Heathcliff. Likheten finns inte minst i hur naturen tas till vara, hur karaktärerna lever i symbios med naturen, i en definition av liv som är generösare än det gängse. Men också i de hårda villkoren, och de svårigheter som uppstår när natur och människa ska leva och överleva tillsammans.

 

Mela har en odefinierad sjukdom, svårigheter att sova, kanske dricker hon lite för mycket, och hon har ätit tabletter för sitt psykiska mående, och hatar sig själv och vill straffa sig själv. Hon försöker lappa ihop sitt liv, med benäget bistånd från berget. Det som har hjälpt är skrivandet, och läsandet, som tidigt blir en räddning: ”Det enda jag någonsin behärskat är läsningen. Den är ett motgift. Mot allting som växer ur sprickan.”

 

Med bruten kronologi skapar Lundgren en vortex, alltså virvelström du som läsare bara kan sjunka ned i och försöka hålla dig flytande i när minnena sköljer över dig. Och minnena orsakar kaos. Och så tar en ganska typisk uppväxtskildring vid, med fokus på Melas högstadietid. De olika tidsplanen sys ihop på ett tämligen raffinerat sätt. Under läsningen tänker jag på Karin Smirnoffs Jana Kippo-svit, men det är bara till det yttre det finns likheter. Andrea Lundgren är bra på riktigt. Det är välskrivet, och tonfallet är oresonligt, obönhörligt, ofrånkomligt, men också osvikligt – dock bryts illusionen när Clarice Starling från När lammen tystnar olyckligt ges efternamnet Sparrow (måhända en olycklig sammanblandning med en Jack från filmerna Pirates of the Caribbean?).

 

Naturen ges en kraft som är både ljus och mörk. Lundgren utnyttjar ett magiskt tänkande i sitt skrivande, och det är länge en oinställsam roman som inte gärna förklarar och ledsagar, utan mer förbryllar och fascinerar. Mela är inte helt lätt att lära känna, och detsamma gäller hennes omgivning. Det är också en roman som lyckas bevara mystiken, utan att det blir obskyrt och kryptiskt. Det är modigt, och utrustar du dig med visst tålamod har du här en mörkt ljus eller ljust mörk saga som ger dig åtskilligt att tänka på.