Åsnesommar, Andrea Abreu, översättning Hanna Nordenhök, Nirstedt/Litteratur

Barns vänskap är ett ämne som många författare utforskat, från Charlotte Brontës Jane Eyre till Elena Ferrantes Neapelkvartett. Barns sexualitet är ett mer svårhanterat ämne, och har inte genererat lika många försök. För drygt tjugo år sedan läste jag italienska Simona Vincis debutroman Om barnen vet man ingenting, och det är svårt att glömma dess skildring av en nyfikenhet som eskalerar i allt våldsammare och dödligare lekar. Den romanen är en kuslig påminnelse om vad som kan ske när barn lämnas vind för våg.

 

Det är liknande tankar som väcks av Andrea Abreus Åsnesommar från 2020, som nu finns på svenska tack vare Hanna Nordenhöks initierade och följsamma översättning. Nordenhök har lyckosamt översatt bland andra två av Fernanda Melchors romaner, och Melchor hör till dem som lovordat den här debutromanen från en ung (född 1995) författare från Tenerife på Kanarieöarna.

 

En berättare, tio år gammal, upplever en sommar tillsammans med vännen Isora. Mamman städar hotellen efter att turisterna svinat ner, pappan är borta på byggen. Berättaren saknar namn, men kallas konsekvent ”shit” av Isora, i en minst sagt uthållig ansats att upphöja exrementer till något positivt. Isora tvångsbantas av sin elaka mormor – mamman är ute ur bilden – och de två vännerna ger sig ut på upptåg och flickstreck, utforskar sina kroppar. Barnen i den här romanen närmar sig vuxna sysslor innan de har ord för det, till exempel i tvångsmässig onani (eller att ”gnugga”, som det heter med en blottläggande eufemism).  

 

Det är fattigt, det är smutsigt, och det börjar med en spya och fortsätter med skit, piss, etc, så är du det minsta pryd ska du kanske välja en mer rumsren litteratur. Romanen kränger, och visar upp en värld i dubbel hastighet, där allt flimrar. Hundarna är fula och äckliga. Omgivningen är smutsig, och befolkningen starkt vidskeplig och neurotisk, med urgamla värderingar.

 

Det Abreu bidrar med i denna korta och täta roman är ett intensivt och otuktat språk, som tänjer på grammatiken och ibland bryter ut i flöden som ignorerar interpunktion – ett talspråkligt, fräckt idiom som Nordenhök smidigt överför till oblyg svenska av busigt snitt. Det blir en lätt yrselframkallande roman när vi följer hur berättaren upptäcker sin kropp och sitt språk parallellt.  

 

Språket är i centrum, men finns det mer än så? Med andra ord, kan den här romanen bli lika minnesvärd som Simona Vincis? Nja, det får tiden utvisa, men det är en tänkvärd roman om hur långt vi är beredda att gå för att inte bli osams. Vänskapen är stark mellan Isora och ”shit”, men den är också skör, byggd på outtalade band: ”Vi är som yoghurtarna i affären, sa hon [Isora] en gång när hon trodde att jag inte hörde fast jag visst hörde vad hon sa. Som yoghurtarna i affären, alltid tillsammans och tätt ihop.”

 

Och vuxenvärlden är antingen frånvarande eller nyckfull i sina glåpord och bestraffningar. När världen har så här ont uppsåt prövas ens överlevnadsförmåga, och man kan med fog säga att Abreu visar hur viktigt det är att lära sig av sina misstag. Isoras beteende blir allt mer gränslöst, och vår berättare får allt svårare att vara lojal mot henne när det hejdlösa blir norm.

 

Kanske Abreu vill visa farorna med en barndom där barnen inte tas om hand. I mycket liknar det min egen uppväxt: man umgicks med överåriga som invigde en i ganska problematiska saker alldeles för tidigt, och det fanns aldrig en vuxen närvarande, vare sig på skolgården eller på de övergivna platser som man visste var fredade från all insyn. Förmodligen utspelar sig romanen cirka 2005, då författaren själv var 10 – förekomsten av mp3-spelare och referenser till Powerpuffpringlorna talar för det – men det kan också vara värt att påminnas att den värld vi skapar åt våra barn behöver rimlig kontroll.

 

Det må stämma att barn nu är så överstimulerade och -vakade att de inte ens vet hur det är att vara uttråkad eller hur man gör för att aktivera ens fantasi. Men att helt abdikera som förälder – så som vår generations morsor och farsor i hög utsträckning gjorde – är sällan den bästa lösningen heller. Frihet är inte alltid vad vi människor behöver eller mår bäst av.