Spärreld, Ester Sjöblom, Nirstedt/Litteratur

Psykologin har lärt oss något om invanda beteenden. När jag läser förordet till Nirstedt/Litteraturs senaste nyutgåva i poesibiblioteket, Ester Sjöbloms Spärreld, citerar Niklas Schiöler en rad ur hennes övriga dikter: ”Låt oss för evigt återvända till Södergarn – / med friska läppar och inga tårar”. Jag läser Södergran. Ester Sjöblom delar dessutom initialer med Edith Södergran. Men det är ett invant beteende också därför att det är alltför lätt att hitta paralleller till Södergran hos svenska kvinnliga poeter som skriver febrigt intensivt.

 

Det dröjer inte heller länge förrän Schiöler i förordet nämner Södergran som en given referenspunkt (Södergarn var byn där hon växte upp, utanför Lidingö). I förordet, där Schiöler kanske är lite för angelägen att bistå med läsanvisningar till dikterna, får vi veta att Sjöblom tillhörde Klarabohemernas krets på 30- och 40-talet, att hon umgicks med snillet Nils Ferlin, och gav ut tre diktsamlingar med cirka tioåriga intervaller. Spärreld är första boken, från 1936.

 

Den är hallonröd, och den röda färgen dominerar färgpaletten. Här finns sexton referenser till det röda – nästan alla tillhör bokens första halva – likväl som åtskilliga inslag av blod och vallmo, rost och rosor, och ”ett rött leende” av det småsluga slaget. Sjöbloms jagstarka dikt har klar förankring i det reella, i en natur som är mättad och konkret, tung och klibbig. Samtidigt är det expressionistiskt, med en ”jag är …”-anafor som är både uttalad och outtalad.

 

I dikterna uttrycks ett hat mot mannen, som för all del kan erinra om Södergrans mäktiga rader från dikten ”Violetta skymningar”: ”Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli... / Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen, / mannen är en lögn, den vita barn ej förstå, / mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.” Hos Sjöblom är känslorna inte mindre starka:

 

Jag permanentar mitt hår

och ber till Gud Fader,

att han skall ge mig

en man med mycket pengar.

Och på mitt bröllop skall jag dansa

i de sällsamma skorna,

de som blevo så röda,

så lustigt röda,

när jag trampade på ditt hjärta,

ditt barnsliga hjärta.

 

Det är alltid orättvist att jämföra någon med Södergran, den enda svenskspråkiga poet som är värd att lansera utomlands utan att behöva skämmas. Rut Hillarps dikter är en annan referenspunkt – Marie Lundqvist nämnde båda i sin recension av en nyutgåva av Spärreld från 2011 – tyvärr verkar den ha varit så dåligt korrekturläst att den hamnat i glömska.

 

En glömska jag inte tycker Sjöblom förtjänar, för det här är en märkligt bra diktsamling. Det är uppenbart att det finns flera svenska modernismer, och då kan den se ut också så här. Sjöblom är uppenbart orättvist bortglömd – att hon saknar wikipedia-sida när jag läser boken kan ses som ett indicium på det, men förhoppningsvis ändras detta. Fast då krävs det en buzz – att fler får upp ögonen för detta författarskap. Och händer sådant? Tillåt mig tvivla. Under våren har artisten Lorentz diktsamling En dans den döda sommaren avrättat allt spelrum för den svenska poesin. Synd, då den som inte läser Spärreld missar rader som inte återfinns i årets utgivning, rader som dessa: ”Jag rusar vanvettsögd och ensam / in i himlens stora heta helvete.”

 

Nåväl. Den modernism som Sjöblom skriver i tar arbetarlitteraturen som utgångspunkt. Hon var dotter till en statare. Som bekant valde arbetarlitteraturen prosan som sitt modus, men förutom en kompromiss i bokens slut med fem prosadikter väljer hon bort prosan för en poesi som önskar att sätta världen i brand – både den egna och den större omgivande världen. Om svensk poesi i allmänhet gärna låser fast sig vid uppgivenhet och vemod hyser Sjöblom starkare och mer konfrontativa känslor. Hon använder metaforer som rör sig från det dråpliga till det dräpande: ”Kattungelent tassar mörkret över mitt ansikte”, till exempel.

 

Att läsa ”Södergran” där det står ”Södergarn” kunde bli ett poesins Turing-test, för att utröna vilka som är riktiga poesiläsare. Det är kanske en av poesins uppgifter, att bidra med dessa kreativa felläsningar – dessutom är väl också Södergran en plats? Och Ester Sjöbloms debut har betydligt mer än enbart ett historiskt värde, där man uppfattar att det ”en gång i tiden” var betydelsefullt och aktningsvärt, som fallet gärna blir när man försöker väcka liv i döda poeter (som förra årets försök med Hjalmar Gullberg). Den här boken är fortsatt relevant, och borde väcka liv i samtida estetiska diskussioner.