Skriva sig fri. Biblioterapi i praktiken, Maria Bom, Studentlitteratur

Min första impuls när Ukraina invaderades i slutet av februari var att plocka ner böcker av Virginia Woolf från bokhyllan. Främst den långa essäboken Tre guineas som hon skrev under 30-talet när Europa åsåg ett inbördeskrig i Spanien och upprustningen inför ett världskrig. Men också den kortare essän ”Tankar på fred under en flygräd”. Båda är relativt nyöversatta till svenska: den kortare essän 2016, den längre 2017. Vad de har gemensamt är vädjan om pacifism och en tänkbar lösning till krigsproblematiken: i stället för att arbeta för fred, vad sägs om att undvika krig till att börja med?

 

I tider av kris har läsning alltid varit en pålitlig källa – inte enbart till tröst, utan mer till bearbetning, problematisering. Redan efter första världskriget användes biblioterapi som traumabehandling. Under 2000-talet har biblioterapi gett sig till känna i allt högre utsträckning. Det vill säga: att använda sig av litteraturen i terapeutiskt syfte. Det kan vara som komplement till annan behandling inom spektrumet psykisk ohälsa.

 

Maria Bom har skrivit en handbok i biblioterapi, Skriva sig fri. Som titeln antyder är hennes arbete mer inriktat mot skrivande. Låt gå för det: som litteraturkritiker har jag ofta inställningen att vi inte behöver fler som skriver böcker, men jag kan acceptera premissen. Att skriva är hälsofrämjande; effekterna är påtagliga och gynnsamma. Som komplement kan Cecilia Petterssons bok Biblioterapi. Hälsofrämjande läsning i teori och praktik (Appell förlag, 2020) vara lämplig, då den ger en forskningsöversikt till hur läsning har använts för att bistå människor i svåra stunder. 

 

Olika motiveringar till skrivande listas effektivt i Boms bok, som är en kombination av historieskrivning och handfast rådgivning. Med hjälp av denna bok, är tanken, ska vem som helst kunna aktivera sitt skrivande, antingen i egen regi eller som ledare för en grupp. Internationellt handlar biblioterapi mer om att läsa, medan den svenska disciplinen mer ägnar sig åt  skrivande.  

 

Det ska också sägas att här är det inte resultatet som är i fokus. Med andra ord: allt som skrivs behöver inte publiceras, ett besked som kan få en luttrad kritiker att andas ut något. Låt mig ändå påpeka några förbehåll. Den här typen av böckerna fyller givetvis en funktion, men jag kan inte låta bli att irriteras av den något frejdiga tonen. Synen på skrivande blir också förenklat instrumentell, när det reduceras till något som enbart är av godo. Här nämns inte mycket om de tänkbara skadeverkningarna.

 

Effekterna av att släppa loss trauman ska inte underskattas; skrivandet öppnar för känslor, men det är inte alltid vi har verktygen som krävs för att bemöta dessa känslor. Är individen alltid rustad att möta de bekymmer och neuroser som släpps fram av skrivande, som ofta beskrivs i termer av katharsis (rening)? När skrivandet mest sker för den egna hälsans skull blir det en etisk fråga, om det är så lämpligt att överlåta ansvaret på den enskilde att själv städa upp i den oreda som skrivakten kan röra upp. Vem tar ansvaret när det slår snett? Det undanträngda har en kraft som kan slå ut en. Dessutom presenteras biblioterapin som en intellektuell form av mindfulness, där andningen ersätts av skrivande.

 

Och inte stämmer det heller att ”alla kan skriva”. Det är att förminska den fallenhet och färdighet som krävs. Som Anette Kullenberg lite surt konstaterade efter att ha tvingats läsa ännu en kändis självbiografi: varför hyr de inte konserthuset i stället och ger en pianokonsert? För så svårt är det att skriva, så mycket övning krävs det. Med det sagt är det inget fel på de övningar som föreslås. De känns igen, och kan säkert fungera som inspiration, och det är ett vällovligt syfte, att sätta igång skrivandet.

 

Så, för all del, svenska folk, skriv. Men känn dig inte tvingad att publicera det du har skrivit. Att skriva är viktigt, men att läsa är ännu viktigare.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/6 2022)