Intill haren, inuti haren, Lisa Gidlöf, Vendels förlag

Det här är en efterlängtad bok. Lisa Gidlöf debuterade 2018 på det blygsamma men ambitiösa förlaget Vendels med Flickan, en stämningsmättad berättelse på lyrisk prosa. Drömsk, suggestiv, pådrivande. Nu utkommer på samma förlag Intill haren, inuti haren. Den lägger sig tätt inpå en viss typ av nature writing som beforskar människans ömsesidiga relation till djuren. Haren är ett lämpligt djur: flyktigt, lite gulligt men samtidigt lite äckligt.

 

Gidlöf har ett expressivt bildspråk som inte väjer för det våldsamma och blodiga. Det handlar i hög grad om förändring: ”jag minns fragment / av en tid / då jag var hare, människa / eller någonting / mitt emellan”. Detta mellanförskap blir utgångspunkten för de två delarna i boken: ”Intill haren” följs av ”Inuti haren”. Det är inte frågan om renodlad antropmorfism, utan djuret tillåts bli kvar i sitt främmande ickemänskliga stadium. Medan människan närmar sig och upplever sin existens överföras till det djuriska. Denna metod har en fin föregångare i Julio Cortazars oförglömliga novell ”Axolotl”. Ett aktuellt exempel: Rachel Yoders roman Nattbitchen, om hemmafrun som på nätterna förvandlas till hund.

 

Vår önskan att vara djur är en förbjuden längtan, eller en hemlig nostalgi (för att tala med Clarice Lispector). Inte nödvändigtvis för att vi inbillar oss att djuren ”har det bättre”, men mer för att uppgå i något annat. Gidlöf skriver om gränser, om hur det är att välja bort mänsklig gemenskap, som i sig kan te sig lockande. Korrigering: så länge hararna inte pratar om mat och träning och köksrenoveringar och flygsemestrar kan jag fördra den djurgemenskapen och slippa människornas eviga tjat om oväsentligheter.

 

Gidlöfs berättelse blir kuslig i sin konsekventa identifikation. Fast, är det verkligen identifikation hon är ute efter? Det är ett skrivande nära galenskapen, och blir en nödvändig påminnelse om att litteraturen alltid ska vara föredömlig och uppbygglig. Den kan också ägna sig åt ren fasa. Mer ägnar sig diktjaget åt en själslig och kroppslig metamorfos, som uttrycks med fordringar som jag gärna ansluter mig till:

 

jag kan aldrig återvända

ingenting finns i människan

som är värt att kämpa för

haren är rotad i mig

som en upplyst rest

från ett tidigare liv

ögon som ser

åt båda hållen samtidigt

 

Här finns andra, mer hållbara ideal att sträva efter, ideal som är mindre tärande. Hos Gidlöf samspelar symbolik och bokstavlighet, byter position och inriktning med varandra. Trådarna löper – inte kors och tvärs, men mer – och det är så fängslande att man frestas börja bita på tassarna. Bildspråket utvecklas mot det mer explicita genom samlingen, mot det groteskt riskfyllda. Del två blir ännu mer spejsad, när vi hamnar inuti harkroppen i en fullbordad övergång. Är haren kanske en representant för något som gått förlorat? Här finns också en drift mot förlösning av oväntat slag: ”jag ska riva och slita / i harens kropp / när harbarnet / mitt alldeles egna / trycks / ut ur mig”.  

 

Det är en genomarbetad bok: dikterna går tillbaka till en publicering på numera saligt insomnade floret.se från 2015, och likaså var Flickan ett projekt som inleddes med en publicering i CLP(r) från 2013. Liksom Gidlöf har visat förr finns i den här boken ett välutvecklat sinne för dramatik. Hon uttrycker sin erfarenhet med en slående självklarhet, och skriver en dikt som är svindlande i sina små anspråk. Det är en dikt som gör sig beroende av tonträffen, och den är ofelbar. Därför blir diktjagets röst inte bara trovärdig, utan också övertygande, för att inte säga övertalande. Utan att bli sublim är Gidlöfs dikt hisnande. Det kan påminna om hur Ann Jäderlund tonar ned sin dikt i sin senaste bok Ensamtal. Även Gidlöf skriver korthugget och pregnant.

 

Annars har hon anfört Aase Berg och Mare Kandre som inspirationskällor, och det märks. Vad hon har lärt sig är hur viktigt det är med koncentration och fokus, och framför allt hur man ska uppvakta ovissheten. Det är helt enkelt en spännande diktsamling, som jag tveklöst kommer att få anledning att återvända till varje gång jag får nog av människors eviga pladder och längta till annan form av umgänge. Med andra ord: inte sällan alls.