Heartstopper 1-4, Alice Oseman, Hodder

Med draghjälp från TikTok har Alice Osemans fyra böcker Heartstopper blivit en internationell succé, med miljontals sålda exemplar. När jag nyligen såg att första serieboken översatts till svenska väcktes min nyfikenhet, så jag lät skolbiblioteket förse mig med de engelska böckerna för att, som det heter, bilda mig en uppfattning. Oseman är brittisk författare och serietecknare från England, född 1994, och har också gett ut fyra YA-romaner. Heartstopper har 12-15 år som målgrupp.

 

Och nog är det lätt att förstå dragningskraften. Det är också på gott och ont som jag konstaterar att det finns enkla förklaringar till populariteten. De goda nyheterna först: det är en rörande vacker kärlekshistoria som Oseman berättar, om två tonårspojkar som blir förälskade i varandra. Varsamt skildras deras respektive processer att komma ut inför familj och vänner. Det är fint, trovärdigt, aktuellt, och här finns även en del ätstörningar och självskadebeteende.

 

De sämre nyheterna handlar om att böckerna är så erbarmligt ordfattiga. Jag plöjer böckerna under en dag, eller binge-läser kanske är en mer adekvat beskrivning. För att läsa böckerna liknar mer att se på tv-serier. Oseman är så angelägen att vi ska förstå allt att hon låter karaktärer ha namnpilar, och när någon stänger en dörr står det bokstavligen ”SHUT” intill, så att ingen ska missförstå någonting. Hon förlitar sig i hög grad på bilder, och teckningarna är inte så sofistikerade. Nä, mer liknar det primitiva skisser. Men det kan fungera för all del, fast världen är så hårt stiliserad att det sällan finns annat att fästa blicken på än karaktärerna.

 

Och dessa karaktärer är generiskt snygga. Charlie är 15 år, och kommer ut som bög först. Han blir vän med Nick, 16 år, som är populär rugbyspelare. De umgås allt mer tillsammans, och en kyss leder till att de blir ett par – först i hemlighet, sedan allt mer öppet. Båda är bedårande vackra. Charlie spelar trummor, och gillar klassisk litteratur (det vill säga: Homeros och F. Scott Fitzgerald). Nick är mest bara snygg. De pluggar tillsammans, och kysser varandra.

 

Ja, de kysser varandra, och kysser varandra, och kysser varandra, och strax smyger sig en inledningsvis outtalad fråga och sedan allt mer uttalad: ska de ha sex? Nu är målgruppen som sagt 12-15 år, så den som vill ha sex väntar förgäves. Ändå blir deras hångel ganska sexigt, för att vara YA-genren, kanske. Det är ändå inte där Osemans främsta tillgång finns.

 

Nä, det som imponerar på mig är hur hon ur ett så tunt material ändå kan utvinna så nyanserade porträtt, och hur skicklig hon är på att visa killarnas barnslighet som samtidigt ger vika för känslighet och ömhet. Charlies neuroser tilltar ju längre serien kommer – en femte bok är utlovad och den lär utkomma senare i år – och när främst ätstörningarna avhandlas är det didaktiska syftet emfatiskt. Och det behöver verkligen inte vara till bokens nackdel – här finns flera pedagogiska scener där Nick googlar fram information hur han på bästa sätt ska hjälpa Charlie.

 

Likaså är komma ut-scenerna vackert skildrade, och jag kan lika gärna erkänna att mitt straighta hjärta grät några tårar när Nick i andra boken berättar för sin mamma att han är tillsammans med Charlie, och identifierar sig som bisexuell. Kompisgänget får allt större utrymme i serien, och där finns förstås ett lesbiskt par, och transtjejen Elle och trulige killen Tao, liksom Charlies ett år äldre syster Tori, med flera bifigurer som gör intryck. Min gissning är att det kommer gå att hålla liv i den här serien länge än, om Oseman låter de här bifigurerna stjäla mer utrymme.

 

Som sagt ligger Osemans begåvning knappast i teckningarna i sig. En lustig detalj är hur starkt påverkad hon är av mangaseriernas estetik, med överdrivna ansiktsuttryck och starkt fokus på att visa rodnande kinder. Därmed har cirkeln slutits, med den tidiga mangan som gjorde asiatiska karaktärer mer västerländska, medan Oseman tydligt lånar asiatiska drag till sina karaktärer, om än i utspädd form.

 

Sedan behöver man nog inte vara queer själv för att uppskatta serien, fast det gör säkert sitt till. Att en queer serie lyckas bli så populär är väl i sig hoppingivande – men nog går det för många andra att också känna igen sig i att vara hemligt förälskad och kyssas i smyg. Det är överlag realistiskt, även om man kan störa sig på att vuxenvärlden är lite väl förstående i alla situationer. Ja, liksom i Kristofer Folkhammars roman Magisterlekarna är queera överrepresenterade bland lärarna. Och det känns mer än lovligt blåögt att så snabbt förändra mobbarna från fiender till vänner.

 

Det kan tyckas lite beklämmande att det som krävs för en bok att nå en större läsekrets är två saker: att bli ett TikTok-fenomen och att den inte ska innehålla för många ord. Att Rupi Kaurs dikter för några år sedan fick ett liknande genombrott berodde förstås också på att de är så ordfattiga. Tidigare i våras kom första säsongen av tv-serien Heartstopper, där skådespelare oväntat overklighetstroget agerar de tecknade figurerna.