Autobiografi av död, Kim Hyesoon, översättning Jennifer Hayashida och Andjeas Ejiksson, 20TAL Bok

I fyrtionio dagar vistas en människa i gränslandet mellan liv och död. Ungefär så kan sydkoreanska Kim Hyesoons magnifika diktsamling Autobiografi av död beskrivas. Den består av 49 dikter och en epilog, där diktjaget – alternativt diktjagen – talar från dödsriket. Ungefär som den svenska titeln på Nicolas Roegs legendariska film Don’t Look Now (”Rösten från andra sidan”). Men att beskriva den här boken ligger utanför all rimlig kritisk kompetens, så jag kunde börja och avsluta med en order: bara läs den!

 

I alla fall har Aase Berg skrivit ett engagerat förord som kopplar Kim till gurlesken, till ett ”dimensionsupplösande” skrivande. Berg betonar hur potentiellt farlig den här poesin är, något jag gärna instämmer i. Är det inte lustigt ändå, hur poesin hos folk annars antas vara både livsfarlig och oförarglig? Generellt underskattas de risker man tar genom att läsa – att utsätta sig för – poesi.

 

Nyligen fick Kim Cikadapriset i Harry Martinsons minne, och den här boken har också fått amerikanska priser. Den utkom på koreanska 2016 och på engelska två år senare. Att översättarna Jennifer Hayashida och Andjeas Ejiksson inte utgår från originalet utan från Don Mee Chois engelska översättning tycker jag först är lite sorgligt, men det har tydligen skett i samråd med författaren. I ett efterord upplyser också översättarna om titeln, som ser lite skev ut på svenska. En bokstavlig tolkning av originalet skulle vara Döds självbiografi. Men med Autobiografi av död tappas medvetet betydelsen av det singulära subjektet, något som stämmer överens med dikternas kollektivistiska anspråk.

 

Så kan det utläsas som en parafras på Edgar Lee Masters Spoon River Anthology. Jag är medveten att jag gärna tar till den jämförelsen, men vad Kim gör är ändå originellt. Hon ersätter Masters elegiska tonfall med ett mer aggressivt. Hon aktiverar också ett vådligare bildspråk som förskjuter verkligheten, där det söta och det fula förenas. Överhuvudtaget sysslar ju poesin med att förena.

 

I Kims dikter är döden ett medvetande som bemöter och ger röst åt sorgen, åt den sorg vi alla bär på. För sorg är en gemensam erfarenhet, kanske det enda vi har gemensamt: att vi ska dö. I dikterna återskapas poesins förmåga att kontrastera och göra våldsamma kollisioner mindre smärtsamma. Som hos Yeats: ”a terrible beauty is born” (kanske 1900-talets enskilt viktigaste diktrad). Hos Kim är skönheten också fruktansvärd, och kanske måste skönheten vara det. Den konst som vill vara något annat än trevligt tidsfördriv och nå oss allra längst in i vårt innersta behöver nog vara fruktansvärd, måste vara tillräckligt stark. Då duger inte det harmlösa.

 

Och harmlös är det minsta man kan säga om Kims poesi – den är otämjd, rå, och ganska fruktansvärd. Hennes dikter visar vad död är – en glitch – ett störande inslag, en påminnelse om att memento mori-killen har gjorts arbetslös i vårt effektiva och städade samhälle. Vi har försökt rationalisera bort döden. Typiskt att det då kommer poeter som knackar oss på axeln, försynt och bestämt.

 

Hur vet man då om man är död? Något av ett svar ges i dikten ”Fjäril (Dag elva)”:

 

De säger att födsel alltid är ett fall

och död alltid en flykt

så lyft från klippans rand

 

Är du det dagliga fallet mot papperets yta? Eller är du flykten?

En fjäril på ett ben doppar sitt andra ben i rött bläck och skriver ett brev

 

Det här är en bok som är både spretig och sammanhållen. Dikterna pendlar mellan det makabra och det vackra, och blir bådadera. Som sagt: medan världen ägnar sig åt separationer är poesin det som förenar, och med duglighet att förena intellekt med känsla. Dessa dikter är både smutsiga och polerade, och Kim arbetar med kontraster. Mörker och ljus binds ihop. Det finns en säregen precision i de många uttryck som döden ikläds, där ett av dem är ”ett vagt adverb”.

 

Denna precision har av allt att döma tagits till rätta av översättarna, som gör ett gediget arbete för att låta språket bli tillräckligt svenskt. Det är en överföring av en erfarenhet som görs unik men också gemensam. Dikterna utsätts för en hård koncentration, som samtidigt tillåter några rörande scener, som i en dikt som listar vokalarna ”a e i o u”, där ett barn ser sin mormor dö, och lägger henne i en hög socker på golvet, socker som liknar snö och får barnet att associera till ett kid som bevittnar ett rådjur som skjutits till döds, och sockret blir till snö.

 

Att döden utför sitt arbete inte bara omkring oss utan också inom oss är något vi kan sörja, ja, men också förhålla oss till, och bearbeta. Boken låter ord från Biblens uppenbarelsebok och den tibetanska dödsboken bli katalysatorer för innehållet. Den effekt som uppstår när jag läser Kim handlar om mängd – de många dikterna bildar till slut ett körverk, mångstämmigt och imponerande. De olika vittnesmålen åstadkommer en rasande anklagelseakt, skälvande och upprörd, för att inte säga ifrågasättande.

 

I epilogen ”Rytmens ansikte” släpper Kim fram ett ännu mer vidsträckt tonfall, i en långdikt som visar hur ”smärtan stegrar”. Och i en tidigare dikt finns sorgen manifesterad i en ilsken begravningsskildring:

 

Innan dina spinkiga fingrar föds spränger körsbärsblomsvinden dina rosa kinder i vita sorgklänningar

 

Däckavtryck från en likbil av märket Cadillac sicksackar tvärs över det gröna kornfältet

 

Berget sträcker på sig och gäspar, lyfter hortensiablommorna från sin mage

 

Blommor kvittrar som fåglar med blodstänkta näbbar, fortsätter spotta ut sina blodade tänder

 

Kim Hyesoon har medverkat i flera tidigare nummer av 10TAL, bland annat i just deras gurlesknummer 2013, och allra senast i #33/34 2019 presenterades hon utförligt, med en essä och två andra dikter i Viola Baos översättning. Johannes Göransson, som på sitt förlag Action Books publicerat Kims dikter på engelska, skriver i en essä om hur hennes nekropastorala poetik uppsöker upplösning och förvirring som motdrag till patriarkatets stränga värld, där poesin blir en fristad för ett motstånd som tillvaratar den komplexitet som tillhandahålls av kitsch.

 

Döden är det enda nej vi känner till, och i stället för Harry Martinson får Kims dikter mig att tänka på några rader hos Pär Lagerkvist, en ganska underskattad poet i Sverige. Från ”Det är vackrast när det skymmer”: ”Allt är nära, allt är långt ifrån. / Allt är givet människan som lån. / Allt är mitt, och allt skall tagas ifrån mig”. Det är både hemskt och trösterikt. Men också storslaget, och precis så uppfattar jag den här boken som en storslagen dödsskildring.