Sidor

17 maj 2022

Extas i folkhemmet. Sveriges psykedeliska historia, Leonidas Aretakis, Natur & Kultur

Nej, jag är inget större fan av droger. Det är inte bara själva användandet jag vänder mig emot, utan också propagandan, alla dessa berättelser om hur sinnesutvidgande och spännande och mysigt och sensationellt och – tja, extatiskt det är. Jag betackar mig. Mina blygsamma försök att använda droger har också bara lett till failure, så jag är av bland annat den anledningen också partisk.

 

Extasen får andra stå för. Och Extas i folkhemmet lyder titeln på Leonidas Aretakis bok om hur droger – främst LSD och annan psykedelika – har förekommit i Sverige. Historiskt, med rötter bak till Linnés kategoriseringar på 1700-talet, men med stark betoning på efterkrigstiden. På samma förlag utgavs en nyutgåva av Aldous Huxleys pionjärverk En port till andra världen, som skildrade experiment med meskalin. Denna bok kan anklagas för mycket – bland annat för hela Jim Morrisons karriär som sångare i The Doors. Om nu droger är så bra för skapandet: varför är Morrison då en så dålig poet?

 


Men Aertakis bok handlar om svenska förhållanden. Han är nog mest känd som skribent i DN, och har här gjort ett grundligt jobb för att visa folkhemmets pendling kring inställningen till droger. Det är en anekdottyngd framställning, med många namn som flimrar förbi. Många av dem är bekanta, utifrån en populärkulturell kontext – det vill säga, jazzmusiker, poeter och konstnärer. I dessa kretsar har ju drogliberala värderingar varit populära. Gemensamt är att de som är villiga att testa nog skulle definiera sig som ”sökare” i någon mening.

 

Men även samhället i stort har stundtals hyst en drogliberal hållning. Parallellt med denna har då kriget mot droger förts, med minst sagt måttliga framgångar. Här har Aretakis skrivit ett reportage som växlar intervjuer med många pratminus med insprängda essäer, i en berättelse om självmedicinering, kurresor, festivaler med tveksamma agendor, där naivitet och cynism går hand i hand.

 

I synnerhet 60-talet var en frodig miljö för naiviteten. Det var så mycket som hände, kan tyckas nu i efterhand. Det var experiment som utfördes inom så många områden: inom konstens! Inom politikens! Inom hedonismens! Allt efteråt ter sig en smula ljummet, vid en jämförelse. Var inte 60-talet det senast lyckliga årtiondet? Det skulle följas av 70-talets terrrorismdåd, 80-talets yuppie-kapitalism, 90-talets allmänna och ironiska håglöshet, och 2000-talet ska vi väl mest tala tyst om, med nya terrordåd präglade av fundamentalism och apokalyptiska klimatförändringar. 

 

I Aretakis redogörelse slår sig vetenskapsmän ihop med intellektuella för att utforska drogernas användningsområden. Mycket känns igen, allt ifrån historiens många exempel på att vi använt droger för smärtlindring och nu börjat forska på MDMA för att lindra PTSD-symtom, och även i arbetet för att bygga ut nya hjärnceller. Problemet är att forskningen är så dyr, och kanske också att resultaten kan bli motsägelsefulla. Ja, drogerna ger önskad effekt i det kortare perspektivet, men i ett längre perspektiv skapar de andra problem. Dessutom lockar användandet fram förträngda och önskade minnen och impulser, och vi vet inte alltid hur vi ska hantera dem. Ibland är glömskan en välsignelse.

 

Men om detta nämner Aretakis inte mycket. Han är ganska upptagen med att skriva neutralt om dåtiden, och göra lite reklam för nutiden, och några egna trippar. Dessa redogörelser lyckas inte omvända mig. Men jag läser gärna om historiska försök, när Linnés lärjungar stack till Sydamerika för att införskaffa erfarenheter inom området. Opium har en lång historia som krigsdrog, att det gavs till soldater strax innan de skulle ge sig ut på slagfälten. Liknande försök gjordes så klart i Vietnamkriget, och vem vet vilka droger de ryska soldaterna behöver trycka i sig för att uthärda sina erfarenheter i Ukraina för tillfället.

 

I Sverige var synen på droger till en början välvillig, bland annat eftersom brännvinet hade ersatt ölet som favoritdryck hos gemena man. Det dracks i hiskeliga mängder, och därav ordet ”sup”, som kommer av att man slevade i sig spriten som soppa. Allra helst den hembrända. Som brasklapp kan tilläggas att den svenska restriktiva drogpolitiken har föranlett stigman som skördat fler dödsoffer än i andra länder. Senare, på 60-talet, sökte man snus i Amazonas, i Karolinska Institutets regi, där man nyttjade kådan från muskotträd. Många namn blir det, och man förundras över hur många som har överlevt och är kvar i livet. Månne det har att göra med att det egna bruket hejdades rätt snart, eller att det överhuvudtaget varit så att man nöjer sig med ett teoretiskt intresse för drogerna? Detta antyds, och då klarnar det. Spoilervarning till unga läsare: Blondies låt ”Die Young, Stay Pretty” handlar om droganvändare.

 

Jag förlorar mig i konstnären Gudrun Åhlberg, som jag googlar fram några fenomenala kollagebilder av från perioden efter det hedonistiska 60-talet. Men seriöst: snacket om att droger frigör är ju bara snömos. Kontentan hos alla anekdoter är identisk: nu blir vi höga, och världen får andra färger och andra dimensioner. Jaha? Statistiskt har nog drogerna hindrat fler konstnärliga karriärer än de har bistått succéer. För varje rehabiliterad junkie finns det en galen diamant som skiner allt svagare. Dessutom verkar det vara fler män än kvinnor som utför drogexperiment i konstens namn, något som är – hm – värt att tänka på.

 

Den ”personliga utveckling” som anges vara slutmålet blir bara ännu en sofistikerad verklighetsflykt. Det som är frigörande blir i längden förgörande, och förlåt om jag låter som en moraltant här, och jag vill inte förneka nyttan att låta frasen ”i medicinskt syfte” bli något annat än en eufemism för frivillig och egoistisk eskapism. Visst har sjukvården, även i Sverige, fått upp ögonen för exempelvis cannabis läkande egenskaper. Men det finns anledning att dröja vid Aretakis försiktiga reservationer också. Droger må förena, men de splittrar också. Och slutligen, den som nöjer sig med en enda anledning att hålla sig undan drogerna, får veta att det var LSD som fick Alexander Bard att ”börja skriva filosofi”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.