Sidor

8 apr. 2022

Sjöelefanten i Bukarest och andra essäer, Fredrik Sjöberg, Bonniers

Inget ämne är för litet eller för stort för Fredrik Sjöbergs kunskaper, som är encyklopediska på ett sätt som hellre söker upp det obskyra än det allmängodsiga. Att berätta hur han skriver är svårt, så man kan lika gärna bara rabbla titlarna till den senaste essäsamlingen Sjöelefanten i Bukarest, en klippbok med texter som förekommit i olika sammanhang de senaste tio åren eller så:

 

Samlandets psykopatologi; Holy shit!; Om konsten att skryta; De konstiga norrmännen; Fuck-shit-bitch-komplexet; Droger, droger; Kontrolldämonen … 

 

Det här är ändå bara sju av samlingens tjugotvå essäer – en knappt tredjedel, så att säga att det bara ger en (knapp) tredjedels uppfattning vore inte helt missvisande. Men låt säga så här – det är också en konst att inleda en essä. Så vad sägs om:

 

Det är svårt att spela cello i snäv kjol. […] Redan dag två, när jag satt och läste Guppysällskapets obemärkta tidskrift Svenska Guppybrev, tyckte jag mig förstå att målaren Fredlin var ett stickspår. […] Varje gång jag hör ordet civilisationskritik blir jag reflexmässigt småförbannad och tänker att naturen antagligen kommer för billigt undan den här gången också. […] Brevskrivaren var behärskat arg på ett sätt som bara pensionerade amatörbotanister kan vara.

 


Bara fyra exempel: knappt en femtedel alltså – så här finns åtskilligt mer att botanisera bland, för den intresserade i den typ av naturvetenskap och kultur som är Sjöbergs främsta intresse. Allt från, tja, fågelskådning till insekter, från Ulf Lundell till Ivar Arosenius. Kufar, särlingar, muppar – inget ter sig för ringaktat eller obemärkt. I Lundells fall: sju olika recensioner från Svenska Dagbladet, där omdömet går från beundran till bifall, via ett djupt känt missnöje. Där inryms också en briljant karakteristik av denna varg som söker sin flock: ”En självförbrännande romantiker och disciplinerad slitvarg som faktiskt överlevde i den djupa grop där andra av samma sort brukar supa ihjäl sig.”

 

Med entusiasmens aldrig sinande nyfikenhet skriver Sjöberg sina texter, outtröttligt, uthålligt, men också med en pigghet som man måste beundra och lite avundas. Som en av titlarna i hans digra lista lyder: Varför håller man på? Det är en rimlig fråga, som kanske borde ställas av fler. Han söker upp mångsysslare och excentriker, och bokens estetik är en in extremis-variant av Marie Kondos förslag att bara behålla de saker som skänker dig genuin glädje. För nog är det glädjen som är Sjöbergs slagruta, och nog behåller han typ allt som kommer i hans väg. För det är det meningslösa sysslandet som ger livet mening, och bara amatörer finner det paradoxalt.

 

Detta maniska samlande som torde vara förbehållet en viss typ av pojkaktighet. Men som svar varför man håller på finns ändå ett slags credo, att vilja göra världen vackrare. En anledning så god som någon. Då kan Sjöberg skriva spirituellt också om ämnet är skit – alltså fekalier – det vill säga bajs – och hans lågintensiva humor är rik på anekdoter och fakta. Men en bra story ska helst inte behöva utstå någon källkritisk granskning. Sanningen är ganska ovidkommande för de här essäerna. ”Säg sanningen men säg den snett”, som Emily Dickinson förespråkade, och jag antar att Sjöberg håller med.

 

Att skriva om de egna erfarenheterna utan att det låter självupptaget: ingenting är svårare. Men det hör till Sjöbergs tricks att han gör detta så smidigt när han visar hur nödvändigt det är att utgå från de personliga erfarenheterna. Det är också skickligt att kunna ge ett så disträ intryck samtidigt som han har fullständig kontroll över sitt material och sina verkningsmedel, när han fiskar fram mer eller mindre bortglömda insatser: en konstnär som försummats, en bok som ingen plockat fram på flera decennier. Man läser, det gör man, och skrockar, det gör man också. Vid ett tillfälle nämner han att det var intresset för de som haft fel, de som förlorat, som fick honom att överge planerna på att forska och välja författarbanan – det ska vi vara tacksamma för.

 

Jag nämnde att Sjöberg är suverän i sina första meningar. Det är han understundom också i sina sista meningar, som i essän som behandlar skit, och böcker i detta ämne. En av dessa böcker skrevs av en engelsk poet, vilket ger Sjöberg tillfälle att runda av med ”en gammal fördom har om att poeter i allmänhet är lite konstiga men lika fullt, eller kanske just därför, fria i anden som flugor. Intet är dem främmande.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.