Sidor

9 apr. 2022

En ny gud, Zara Kjellner, Nirstedt/Litteratur

Det är inte ofta det händer, men Giorgos Lanthimos film The Lobster (2015) lyckas med något som annars bara är förbehållet skönlitteraturen. Han skapade ett genuint originellt verk som inte snyltar på romanen, i filmen som ger singlar chansen att under 45 dagar hitta en partner – annars förvandlas de till ett djur. Om de lyckas i sin jakt på avfällingar – ”loners” – i skogen får de extra dagar innan förvandlingen är ett faktum.

 

Jakt är temat för Zara Kjellners andra roman, och även här sker det på ett intelligent, originellt och djupt oroande sätt. Hon debuterade med Manhattan 2019, och liksom en annan av debutanterna på 10TAL Bok, Johanne Lykke Holm, har hon efter en löftesrik första bok skrivit en roman som visar en författare som tagit stora kliv mot ett mer gediget uttryckssätt. Eller så här: från intryck till avtryck. Lykke Holms andra bok var Strega, en av de bästa svenska böckerna jag läste 2020, och Kjellners nya bok heter En ny gud: helt klart en av de bästa svenska böckerna hittills i år.

 


Leila följer med sin pojkvän Ludvig till ett herresäte nära skogarna. Stället heter Stocksbo, men kallas ”Stockan” efter överklassens debila jakt på smeknamn på allt. Föräldrarna är rika som troll, och nu ska stället överantvardas till någon av bröderna Ludvig och Carl. Ludvig har alltid varit pappans gunstling, men Carl har ett övertag i sitt suveräna handlag med vapen, som kommer väl till pass när intrigen flyttas till jaktsäsongen. Mamman Agathe bedövar sina neuroser med alkohol. Mellan Leila och uppasserskan Dolores skapas ett band som man först uppfattar som förtroligt, men som givetvis måste brytas när lojaliteten till familjen ska prövas.

 

Kjellner har skrivit en roman om hierarkier, om privilegier – om klass, helt enkelt. Och det är en ren fröjd att följa med när hon låter Leila infiltrera familjen. Med sinnlig njutning tillåts vi ta del av varje tugga mört kött som hamnar på hennes tunga, varje droppe av de tunga årgångsvinerna som passerar hennes gom. Överklassmiljön är porträtterad med precision i hur allt återges, allt ifrån oljemålningarna till de kvävande draperierna som förekommer i alla rum – eller, förresten används inte ordet ”rum”, utan ”salonger”, som en tydlig klassmarkör.

 

Och medan pojkvännen Ludvig görs helt ovidkommande och helt utanför Leilas blickfång är hon fullt upptagen med att smälta in, både bildligt och bokstavligt. En viktig scen är hur hon förnimmer att hon helt går upp i en av de tunga möblerna när hon har lekt kampsport med Ludvig:

 

Jag ligger under sammetssoffan och smälter in i möbeln, min kropp är formbar, min kropp tillhör, det finns ingen skillnad, jag lyser som husets innanmäte, rivs huset måste man först slita ut mig. Att skära upp någon, stoppa in handen i det öppna såret och dra ut tarmarna.

 

Det är ett tydligt exempel på hur grafiskt Kjellner arbetar, och scenen kan ställas i juxtaposition med en något tidigare scen där Leila är ute och springer och stöter på ett nerlagt byte i skogen. Efter att ha frossat i seendet av hur kroppens innanmäte slits i bitar av rovdjuren konstaterar hon: ”Allting som rör sig på marken är familjens, också det döda kadavret som nu smälter samman med jorden.”

 

Om man till en början misstänker att Kjellners ärende är att låta Leila fungera som en infiltratör i syfte att demaskera borgarklassens allt mer diskreta charm kommer dessa aningar på skam. Det här är ingen adaption på, säg filmer som Funny Games eller Die fetten Jahre sind vorbei, som tar hämnd på de välbesuttnas orättmätiga rikedom. Inte heller blir Leila någon som likt Terence Stamps mystiska ”Besökaren” i Pasolinis film Teorema nästlar sig in i en familj för att skapa moraliskt kaos. Nej, Leilas syfte förblir dunkelt, kanske också för henne själv – och det är en av styrkorna med denna roman, att den inte följer någon snitslad bana. Och är det en tillfällighet att jag helst jämför med film? Finns inte det filmiska investerat i hur beroende vi görs av seendet, och jag kan knappt bärga mig tills någon innovativ regissör förvandlar denna roman till smaskig film, ungefär som skett med Kristofer Folkhammars karnevalistiska roman Magisterlekarna.

 

Det är skickligt gjort, hur Kjellner lägger sig så tätt intill de rituella maktspel som dominerar hos överklassfamiljen, och att hon samtidigt tänjer på romanformens gränser och de moraliska gränserna som upprätthålls mellan människorna. Främst i hur Leila förhåller sig till Dolores – först med sympati och solidaritet, men med allt mer uppluckrat beteendemönster, in mot det oetiska, det otrevliga, det oinskränkta. Allt är på pricken skildrat – man frestas säga att det är på kornet, när jaktämnet infinner sig i bokens avslutande partier. Så skriver hon med samma återhållna andning som jag inbillar mig jägaren måste ha när hen sitter på passet med fingret på avtryckaren. Det är verkligen med behållning jag läser denna roman, som balanserar mellan det nästan parodiskt satiriska och det subtilt kritiska.

 

Och vad då parodi? Är inte överklassen generellt skickligast i att göra parodi på sig själv? Här äts säsongens första jordgubbar, och som vanligt vurmar Agathe för det mirakulösa att de äter något som växt i deras egen jord, och Leila begår misstaget att inte först mosa jordgubbarna inför den flytande grädden. Därför måste innehållet på hennes tallrik helt sonika bytas ut, lyder den fåniga regeln. Och så är det ju i de klasser som kan kosta på sig att ignorera Brechts ”först maten, sedan moralen”, och byta ut det mot ”först bordsskicket, sedan maten”. Vad som är udda beteende i den här miljön och vad som bara är normaliserade rikemansfasoner blir ibland inte klarlagt.

 

Så leker Carl krig, inte enbart genom att dygna med att spela datorspel, utan att det är något som tar över hela hans tillvaro. Det är ännu ett begåvat grepp av Kjellner, att inte enbart utgå från Leilas blick, utan hur hon ibland lämnar berättarperspektivet och skildrar utifrån främst Carls eller den namnlösa pappans perspektiv. Det ger unika inblickar, som rör sig mellan spekulation och fakta, att det kan uppfattas som Leilas föreställningar om hur de tänker eller att vi faktiskt ges tillträde till andras tankar än huvudpersonens. Det skapar en ambivalens i romanen – en ambivalens som den ärligt talat mår bra av.

 

Och Kjellners blick är också  taktil, när hon följer i första hand Leilas förehavanden, och visar hur hon tar sig an världen genom att smeka sig fram genom objekt och människor i ett allt mer gränslöst beteende. Då blottläggs de dolda maktstrukturerna med patriarkala förtecken, medan Kjellners analys är oförutsägbart spännande. De våldsamma utbrotten som sker då och då ter sig följdriktiga, som en del av vad man alltid har hållit på med, det vill säga utnyttja de som råkar tillhöra the subordinates – som Dolores, vars öde i romanen är att agera blank projektionsyta för de rikas indolent sadistiska lekar, som snart också inbegriper Leila.

 

Så visar Kjellner hur skadliga hierarkier är, hur övergrepp frodas i sådana miljöer. Hennes intrig kan appliceras på alla platser där status är en del av förehavandena: arbetsplatser där man odlar genimyter, till exempel. Det är väldigt snyggt skrivet – kyligt på sina håll, men med kritisk udd och med en sällsam hetta reserverad till specifika scener. När ytan krackelerar visas hur ful insidan är, i denna imponerande roman, som skapar så mycket oreda i ens inre att jag inte vet hur alla ens tankar ska kunna återkomma till balans, sans och ordning. Om det nu vore något att välkomna – ordning, alltså.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.