Dikter som porträtt, Andreas Björsten, Fri press förlag

Andreas Björsten har ägnat poesin lång och trogen tjänst, både som verksam (estrad)poet och som förmedlare i olika tidskrifter och andra plattformar. Under 00-talet var han också delaktig i debatten mellan språkmaterialister och retrogardister, där han intog de reaktionäras bastion. Vill man försöka sig på en fullständigare karakteristik kan man kalla honom en arvtagare till Bo Setterlinds romantiska 50-tal. Senast läste jag hans lyriska självbiografi, Muntliga åtbörder.

 

Nu utkommer på samma förlag, Fri press, en slags fortsättning på det självbiografiska spåret. Dikter som porträtt gör i trettio korta nedslag besök hos en del kända förebilder och kolleger som han ibland samarbetat med, och porträttdikterna snyltar aldrig på vänskapen. Här finns i Björn Öijers uppskattande förord en kontextualisering som tar till vara Björstens insatser. Finns det månne försoning i dessa dikter? Inte helt, vill jag nog mena. Angreppen på språkmaterialisterna är lite oklädsamma – den stridsyxan mår inte bra av att plockas fram.

 

Boken förmörkas av en diagnostiserad Parkinsons, som i kombination med ett Corona-insjuknande ger boken slagsida åt det krassliga. Men styrkan är ändå bevarad, i dikter som fascineras av outsiders som lyckas bli folkkära – Ulf Lundell och Bruno K. Öijer är två av dem. Men mest handlar det, liksom i förra boken, om Peter Lindforss, som efter en lyckosam karriär blev hemlös och dog för sju år sedan. Lindforss närvaro är påtaglig i flera av dikterna, som en förebild och ledfyr.

 

Den egna sjukdomen avhandlas utan att det blir sentimentalt eller intimt, utan det som regerar är saklighet och ett förvånansvärt lidelsefritt idiom:

 

dikt skriven

med stel och obrukbar högerarm

 

dikt skriven

fri och skräckslagen

från det inre av en

magnetröntgenkamera

 

Så blir dikterna en motståndsrörelse mot sjukdomen, mot sjukdomarna. Utan åthävor skriver Björsten om sina tillkortakommanden. Han skriver om ensamhet, om allt som försvinner både utanför och innanför. I en fin dikt om Leonard Cohen smyger just Lindforss – som ju skrivit en fin bok om sin besatthet av Cohen – in backstage, obemärkt av det diktjag som är på konserten (Konserthuset 1985). Där hävdas att Lindforss blev en av Sveriges främsta poeter, ”till ett högt pris / Cohen hjälpte honom att betala / Sådan är vänskapen / den räknar inte regn”.

 

Vänskapen räknar inte regn? Det är en mystisk formulering, men den fastnar. Den här boken är kanske lite för snål med sådana starka rader, utan nöjer sig hellre med att beskriva utan att gestalta. Diktjaget befinner sig alltid både i händelsernas centrum och vid sidan av, och så ser kanske allas våra liv ut: vi är både protagonist och bifigur, ibland bara statist.

 

I en av dikterna påstår Björsten sig vara bortglömd. Det är förstås både sant och missvisande – denna bok är ett bevis på motsatsen. Berömmelse och uppskattning är två skilda saker. Men det må stämma att offentligheten har annat på sin agenda, något som nog inte är personligt riktat mot Björsten och hans prestationer inom lyrikens fält. Snarare tvärtom finns det nog en och annan som är redo att dra en lans till hans försvar – se denna text, till exempel. Om man undantar de små förlagen, så ja, då är han bortglömd, men vi som är poesikonnässörer förstår att det är där man ska leta för att vaska fram något som glimmar.