Dö som en konstnär, Jonas Rydin, Lava

Förra året utkom Jonas Rydin med den lovande debuten Världens åttonde underverk, en thriller med Saigon som spelplats, och med bra fokus på globaliseringen och kapitalismen. Det var inte svårt att ryckas med i den spännande intrigen kring textilindustrin och dess utnyttjande av arbetskapital. Nu utkommer hans andra roman, med den löftesrika titeln Dö som en konstnär. Även här handlar det om handel, men platsen är Stockholm, dit huvudpersonen Erik Hagelin återvänder efter drygt tjugo år i Ukraina.

 

Ukraina? Gulp, lyder min första reaktion, när vi får inblickar i ett korrupt land. Erik är nu 53 år gammal, och har fått ett visst genomslag med sin debutroman. Han anländer till konstnärsvärlden, där det går att spåra verkliga förlagor till flera av personerna som dyker upp – däribland en viss kulturprofil, inbillar jag mig, och en anakronistiskt ung Olof Lagercrantz som åker bil med Stig Dagerman.

 

I sin ungdom var Erik på väg att bli författare, men hade vissa problem att bli utgiven. Sedan vidtog juridikstudier, och affärer i Kiev med omnejd. På den gamla tiden jobbade han som biljettrivare på en stor teater – även den har vissa likheter med en stor anrik teater i Stockholm. Där blev han förälskad. Där delas människor in i blöta och torra – talangfulla respektive nollor.

 

Rydin växlar mellan två olika tidsplan. Dels den unge Eriks förehavanden som aspirerande författare, och dels den något mer blaserade äldre Erik, som verkligen lyckats som författare. Men inte är han nöjd för det. Teatern där han jobbade ska ha ett hundraårsjubileum, där han hotar bli indragen i nya förvecklingar. I hallen där han bor är det något som skrämmer honom – ett spöke? Det blir också oerhört många toalettbesök – blåsan är inte i bästa skick. Han har också en vuxen son som inte så gärna träffar honom. Ett dåligt samvete gnager honom – men också en slags stolthet, och det gör honom till en intressant och sammansatt karaktär.

 

Allt doftar av den svunna tiden, och intrigen spinns i kvickt tempo. Rydin är ute efter att skriva en satir om ett Sverige präglat av förbudsiver och urvattnat språk och en mjäkig mentalitet. Präktigheten dominerar här, såväl i det gamla (kring sekelskiftet?) som i det nya. Excentriker och galenpannor befolkar teatervärlden där han vistas, och det kan kännas som att kliva in i en Klas Östergren-roman. Är det menat som beröm? Jovars, stämningen är trivsam och gemytlig, men den blir också en smula luguber. De två tidsplanen hålls isär, och vi följer hur Erik rör sig fritt mellan dåtid och nutid.

 

Men startsträckan är ganska lång. Rydin drivs av ett milt ursinne, och det är en fruktbar metod. Det är underhållande mest hela tiden, och att Ola Rapace läser ljudboksversionen ter sig helt följdriktigt. Som affärsman sysslar Erik med att sälja flaggor, och det får dråpliga följder när en nynazistisk enklav blir missnöjda med färgsättningen på de flaggor de köper. När de börjar hota honom lackar Erik ur, och hans replik får en skev färgsättning efter det krig som utbrutit i Ukraina de senaste veckorna: ”Tror du att jag är rädd för dig? Jag har bott i Ukraina i över tjugo år där det är krig.”

 

Med Johan Heltnes bok Sympati för djävulen och i viss mån Andrés Stoopendaals Dunning-Kruger-effekten i färskt minne kan man läsa Rydins bok som ännu ett inlägg som behandlar en krisande manlighet i intellektuella miljöer, bland konstnärer och kulturella individer. Det är en värld där det vackra övertas av det fula. Rydin är mer jordnära än Heltne och Stoopendaal, mer handfast i sin kritik. Det finns också en viss likhet till Sebastian Mattssons Balladen om Kalle Klick: en viss typ av slängighet i tilltalet, som blir ett vinnande koncept i längden.