Liv och idéer, The Man of Street, med förord av Gunnar D Hansson; En intellekt världsmästare, UKON, Norstedts

Hm. Vilken märkligt fynd och vilken enastående bok det här är. Den är uppbyggd som två enheter, en vändbar tête-bêche-bok, där urtexten är en skrift från 1937, författad av pseudonymen The Man of Street: Liv och idéer. Gunnar D Hansson kontextualiserar i sitt förord. Vänder man på boken får man UKONs essä En intellekt världsmästare, som reder ut vanföreställningarna som ligger bakom. Som produkt är det smått oslagbart, men hur är det som litteratur?

 

Hm, låt oss återkomma till det. Hanssons förord identifierar författaren som Jon Jonsson, som hade eget tryckeri i Göteborg men lät trycka sin bok i Helsingfors med Öcon som förlag. Öcon? Låter inte det misstänkt likt UKON, alltså Ulf Karl Olov Nilsson? Hansson och UKON framstår här som svensk litteraturs Skalman (den kloke) och Oppfinnar-Jocke (den påhittige): den här författaren är en typisk skuggfigur Hansson brukar skriva om, och en lika typisk excentriker som UKON brukar hitta på. När jag ser frasen ”även fast” i texten stegras mina antaganden, men jag gör en sökning på Litteraturbanken och hittar frasen redan hos Almqvist. Är den bok jag just har läst ändå månne produkten av deras fantasi, en apokryfisk bok?

 

Nja, på Libris går det med viss möda att spåra fram en bok av The Man of Street med titeln Liv och idéer och med tryckåret 1937, även om de flesta exemplaren verkar ha förkommit. Hansson var i färd med att skriva en avhandling om den en gång i tiden, men övergav projektet. I början låter allt suspekt, med denna bok ingen verkar ha hört talas om, utöver just Hansson själv. Han anger 1878 som födelseåret för författaren, men inget dödsår …

 

I staden Brackköping – ett illa maskerat Göteborg – befinner sig den namnlöse berättaren. Han tillbringar en kort period i Stockholm där han spelar fotboll för Djurgården som möter A.I.K. Föga förvånande saknas hans namn i de sparsamt dokumenterade matcherna från 1920-talet, men hälsar att blessyrerna lämnade varaktiga spår på hans kropp (i verkligheten var annars Djurgården kända för att agera järnkaminer mot AIK:s smokinglirare). Skrytsamheten är inget han är främmande för: ”Har aldrig haft stark fysik och var under dessa 2 år icke på en enda träning, men höll mig på toppen ändå tack vare detta yrväderstermperament.”

 

The Man of Street, som vi för enkelhetens skull kan kalla Jonsson, har arkaiska stilideal. Men hans idéer är progressiva. Och bedrifterna är mångahanda. Han spekulerar i aktier, gör stora vinster – i det korta perspektivet. För snart vidtar problemen. Han anlitar olika herrar som bulvaner: F., O., X. och L. Men idéerna snappas – enligt honom – upp av politikerna, som använder dem för att rädda den svenska ekonomin, utan att han ges någon kredd. Ändå ser han sig som spindeln i nätet för allt som sker i världspolitiken också, inbillar sig att Mussolini nämner honom i ett tal (eftersom han påpekar att han inte känner till ”mannen på gatan” – och det är detta som ger honom sitt alias, först i efterhand), och blir förbannad när han inte får Nobels fredspris, tills han skriver ett brev för att tacka nej på förhand. 

 

Megalomani? Ja, det är väl bara förnamnet, som UKON också är inne på i sin essä, som vi får skäl att återkomma till (jag läser boken/böckerna i ordningen först The Man of Streets ”roman” och sedan UKONs essä, tveksam över vad som är metod och vad som är galenskap). Kanske storhetsvansinnet är en nödvändig egenskap för den som föresätter sig att tänka storslaget. I boken – som pendlar mellan filosofiskt traktat, förryckt självbiografi, extern dagbok, historiskt tidsdokument, introvert pamflett, modernistisk roman, etc – finns ett innehåll som får en att utropa den till ett lysande nedslag i historien, bara för att i nästa sekund ta tillbaka allt eftersom det är för egensinnigt och kryptiskt för att härleda till 20- och 30-talet.

 

Är berättaren mytoman? Tveklöst. Men bara på så sätt att lögnen är nära förbunden med sanningen. Dessutom är han besatt av sanningen, och beter sig som om han klivit rakt ur en skröna av Torgny Lindgren. Ekonomiska svårigheter rids ut – han anser sig förföljd av björnar och detektiver – och när han kontemplerar självmord använder han den ljuva eufemismen att åka till en annan planet. Problemet är hans oförmåga att kompromissa. Han är en människa som har lika stark integritet som han har gränslöshet. Det är en illa sammansatt kombination.

 

Han kallar sig världsmästare, och hånar de tyngdlyftare som lyfter 300 kg, eftersom han är kapabel att lyfta 5000 kg i tanken – och även om han ligger för döden kunde han lyfta 1000 kg. Till hans begåvningar hör att förutsäga framtiden, något han gärna berömmer sig av. Mycket av det han förutspår inträffar också, men det är bara följdriktigt, enligt hans egen logik, eftersom det mänskliga materialet är oföränderligt. Framtiden blir helt förutsägbar för den som bekymrar sig om att studera historien, och det har berättaren gjort.

 

Inte nog med att han arbetar hårt – 140-timmarsveckor hör inte till ovanligheterna – han arbetar också snabbt och med muntert självförtroende: ”Jag hör bland världens snabbaste människor och ju fortare jag arbetar, ju bättre blir resultatet.” Så fylls hans dagar också av promenader på en, två, tre, fyra timmar. Han uppvaktas av en äldre dam, med vissa drag av den Mrs Flood som lyckas övertala Hazel Motes att gifta sig med henne i Flannery O’Connors mästerverk Wise Blood (The Man of Street och Hazel delar många egenskaper). Han vill skriva en bok med titeln ”De fräckaste vinner”, med tillägget att ibland vinner faktiskt den starkaste. Han är en smått snurrig författare, rastlöst irrande, idérik och nyckfull. Hans sätt att förhålla sig till språk och tankevärld har starka gemensamma drag med både Thomas Thorild och Björn Ranelid. De yviga pennstrecken rör sig i alla väderstreck.

 

UKONs essä, En intellekt världsmästare, utreder som sagt vanföreställningarna, och psykoserna, utifrån de tre faserna det schizofrena (hallucinationer), det paranoida (vanföreställningar) och det affektiva (melankolin och manin). I essän framförs idén att boken är en gestaltad självbiografi, där det väsentliga inte är att ställa en diagnos på upphovsmannen, utan kanske på själva texten. Hur mycket som är fantasi – fiktion – och hur mycket som är verklighet – en annan slags inbillning – kan vi därmed låta vara osagt.

 

I essän diskuterar UKON många infallsvinklar i sin klipska närläsning av Liv och idéer. Till exempel om upplevelsen att vara utvald – om att bli spionerad på i tanken – om svårigheten att handskas med pengar – om ensamheten som vi i någon mån delar med Man of Street – om självmordet – om hur den psykotiske tänker. En viss släng av sleven som går under namnet paranoia är måhända nödvändig, menar UKON: ”En strikt icke-paranoisk hållning skulle bestå av en naiv tillit till andra och världen, utan förmåga att förutse faror och föreställa sig hotfulla mönster; ett liv renons på paranoia och misstänksamhet skulle innebära att bara ta saker för givet och inte tänka själv.”

 

Hur nödvändig är UKONs bidrag? Jo men faktiskt väldigt nyttig, då den betonar de labyrintiska dragen i den märkliga bok vi just har läst. Han reder ut vanföreställningarnas kopplingar till kreativiteten, med hjälp av Freuds negationer och Lacans speglar och några ytterligare auktoriteter. Som huvudteori spekulerar UKON i om Jonsson – The Man of Street – botar sin obetydlighet med sin text, att den är kompensatorisk för att bearbeta de motgångar han mötte i sitt dagliga värv. För en utomstående läsare är det uppenbart att han inbillar sig saker, men å andra sidan är vi själva offer för egna föreställningar, och dessa kan vara nog så rubbade.