Kroppens kalligrafi, Susanne Ringell, Förlaget

Den har ett utsökt omslag, och titeln går inte heller av för hackor. En silvrigt tecknad kropp ringlar sig framför en nattblå himmel i en omfamning bland stjärnor (eller är det tårar?) med titeln skriven kalligrafiskt: Kroppens kalligrafi. Och Susanne Ringells roman är också lika utsökt som omslaget och titeln. Den är det tack vare sin vildsinta prosa som i elva avsnitt härjar fram i en otyglad text som visar fantasins möjligheter att öppna upp världen.

 

Men när man gör sig mottaglig för världen blir man också drabbad och sårad. Genom händelseförloppet berörs sjukdomar och förälskelse, konsten och arbetet och svartsjukan, och att bli till och finnas och ta plats, men också att inte hinna med. Det sker med en uppväxtskildring som inte liknar någon annan sådan jag har läst, för den rör sig i känslornas tid och rum mer än i världens tid och rum, och berör de normala hållpunkterna med – låt oss säga, en viss nonchalans. Förlaget kallar det en roman om ett konstnärsäktenskap där syret inte räcker till, men det är en otillräcklig beskrivning. Det som räcker till är språket, men själva narrativet blir mindre skarpt tecknat. Något jag inte har något emot, så länge språket bär denna udda berättelse.

 

I början är berättarjaget delaktig i ett sjukdomsförlopp som innehåller ”Lilla björn”, både stjärnbilden och en älskad person. Det handlar också om tillägnandet av ett språk, men inte på det vanliga erövrande sättet: ”hon har alltid tyckt om sådant som hon inte förstår […] alla stjärnor vill umgås på det språk som de är sämst på”. Så blir finlandssvenskan en utmärkt kanal för en sagotonad berättelse av invasiv art, där Ringell utgår från den konkreta världen, och expanderar den, och skapar en rumslighet av gränslöst slag. Hon skriver en roman i förändring, om förändring, av förändring.

 

Det finlandssvenska uttrycket uppmuntrar en utpräglad anarki, om en generalisering tillåts. Åtminstone tänker jag att det är sällsynt med en så här uppsluppen sorg i en vanlig svensk roman. Här råder andra ideal, där det upproriskt oborstade tilltalet utmanar den rumsrena norm som dominerat svensk prosa alltför länge. Det är ett språk som larmar och gör sig till, men som inte gör sig pråligt eller sökt i sina vildsinta troper. Det är en roman som liknar poesi som liknar ett manifest, men framför allt är det vackert och starkt, så som allt vackert är starkt.

 

Fiktion och självbiografi löper som två lika starka trådar i den här väven, och när jag läser Ringells säregna prosa tänker jag spontant: gör så här, aspirerande romanförfattare. Läs denna roman – det är en order. För den tråd som tvinnas är allt annat än röd – den skapar och skapas i samklang med det kaos som orsakas av livet. Naturen tas in på marknivå, och något liknande sker med religionen, att den också ska utföras på marknivå – det vill säga, att tron är viktigare än ritualerna och åtbörderna: ”Jag står nära det hemliga som står nära det heliga”, som huvudpersonen konstaterar. Det som åstadkoms med hjälp av en roman som denna blir ett mer handfast förhållningssätt till varat. Karaktärerna görs lika känsliga som språket.

 

Ringell låter sin huvudperson bära trötthet och sorg lika gamla som Ötzi, stenåldersmannen som upptäcktes 1991 på gränsen mellan Italien och Österrike och fick heta ”Ismannen”. Men här finns också kärlekens uppgång och fall gestaltad på ett dramatiskt fint sätt men också sorgkantat:

 

Hon är i sina ben, de bär henne och når ända upp till hjärtat. Hennes hjärta är fullt av rörelse. Där finns fyra kammare och hon springer genom dem och mellan dem och ingenting faller. Sen är hjärtat slut och genomforskat och hon måste ut, bort till något annat, skogen, gården, piskställningen för mattor.

 

Mycket med den här boken går att berömma, eller bara stamma fram ett häpet tack inför. Att den vågar utmana ens perception, att den ritar om (stjärn)kartan för hur en roman ska skrivas. Att den visar att allt snack om en avförtrollad värld aldrig kan täcka in romanens förmåga att skapa pur magi. Att den är så lyhört skriven att det liknar musik mer än litteratur. Den har också en papperskvalitet som verkar vara av ovanligt miljövänligt slag, som tillåter vissa rester finnas kvar, så att det bidrar till och förstärker intrycket av en levande, organisk text.

 

Susanne Ringell bor i Helsingfors, har gett ut böcker sedan 1993. Novellsamlingen God morgon nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2018. Kroppens kalligrafi är ett originellt verk som befinner sig mellan poesin, musiken, essän och fiktionen, och visar att skönlitteraturen till sitt väsen är en anomali, att det är avvikelserna som konstituerar dess beskaffenhet. Med sina ambitioner liknar den ett annat gränsöverskridande verk, Virginia Woolfs mästerliga Vågorna.