I varje grässtrå såg jag en eld, Carolina Thorell, Bonniers

Titeln indikerar genast poesi: I varje grässtrå såg jag en eld. Carolina Thorell har en ovanlig bakgrund som både grafisk konstnär och diakon, men vi som läser poesi känner henne också som sensibel poet, och det vackra omslaget till hennes nya diktsamling – givetvis signerat Nina Ulmaja – ger en ljus ingång till hennes bildvärld. Dock ska man inte förledas tro att här härskar en oinskränkt idyll.

 

Det pastorala är inte långt borta, men mörkare anspråk tornar också upp sig. Miljön är ibland lantlig, och liksom hos Birgitta Lillpers finns här inslag som måste betecknas vara mörkt anstrukna. Hos båda finns en förmåga att betrakta allt med omsorg. Thorell infogar också resonemang kring vad som sker efter döden. Hon antyder diktens funktion som bön, och det är en bra koppling: om inte annat är människan i behov av en blick på något utanför den egna ytan, något som Johanna Frändén var inne på i sin krönika från förra fredagen om skönhetsoperationer, och det råd hon fick vid en gudstjänst i New York: ”Don’t think less of yourself, but think of yourself less”.

 

Thorell skriver i det höga och det låga, när hon växlar dagboksanteckningens väderrapporter – ”ringa J om däcken idag           –4° i natt” – med referenser till teologiska filosofer i ett hymniskt tonfall. Någon gång stör jag mig på att hon så hastigt flyger förbi namn som Marguerite Duras, Simone Weil, Emilia Fogelklou och Sylvia Plath utan att göra något vettigt av dem. Det är oklart vad hon ska använda dem till, och det stannar vid fernissa.

 

Däremot är jag helt ense med hennes uppfattning om att idyllen behöver matchas med klarsynthet. Vi får inte glömma vare sig det vackra eller det fula i världen. En skönhetssyn måste omfatta också det skändliga. I dikterna finns denna pendling, och insikter som förmedlas pardonlöst: ”poesi är aldrig poetisk”, till exempel. Sådana udda infall är definitivt värda att vila inför. Men hennes dikt rör sig vidare, den dröjer inte. Thorell har en förmåga att skapa starka bilder, som de döda sköldpaddorna på en strand, med käftarna fulla av plast. Där finns en stark miljömedvetenhet, men det är inget som dikten utnyttjar för att bedriva polemik.

 

Det är i ordsammansättningarna Thorell har investerat en finstämd våldsamhet, i dikter som på sätt och vis liknar Katarina Frostensons dikter från perioden när Thorell debuterade (1991, alltså samma år som Joner utkom). Men det är bara halva sanningen: här rör sig dikterna rastlöst vidare, och har absolut inte stannat vid ett fixerat uttryck. Om något kan de påminna om hur Göran Sonnevis diktsamlingar har sett ut under 2000-talet, med sin blandning av prosaiska samtal och filosofiska funderingar. Båda aktiverar också resonemang om allt det hotfulla som den vackra världen medför.

 

I de här dikterna bryter Thorell mot följsamhetskontraktet. Dikterna lever, och hennes diktjag gör betydligt mer än bara registrerar. Det kan till exempel falla i gråt inför musiken. Och betrakta nåden, och frånvaron av nåden. Det är en dikt som inte är stillsam, men långsam, som inte är varsam, men inte direkt våldsam. Behaglig? Men på sätt och vis, fast inte som att den försöker ställa sig in hos dig som läsare. Thorell skriver fram en närvaro, där det svala övergår i eld, och hon förevisar en inspirerande öppenhet inför världen. En värld vi måste lära oss uppskatta, där epifanierna inte är lika tröttsamt övertydliga som hos Tranströmer (som hon nämner i förbifarten), men så här subtilt presenterat:

 

Kallgrader nu idag. Gå i sådan mark. Det finns ingen gräns för hur verklig

verkligheten kan bli. Sa det till T.

Doften av snö i luften, en blickfri och mörk mark.

 

Sedan morgonglipan, snuddandet vid de långsammare

ögonblickligheterna, deras värld med mäktig existens, dess tåliga kraft

som omvänder och hänför.

 

Thorells dikter utför en sammanfogning av poesi och religion, av dikt och bön, och säger jag att det är skickligt låter det förminskande. Det är snarare en ersättningsform åt den förhärskande och överskattade mindfulness vars förtjänster vi förleds till. Det finns något utanför oss själva och utöver det vi har framför oss, och i stället kan man ägna sig åt några minuters daglig poesi. Låta ord såsom dessa genomströmma ditt inre: ”Befinna sig en stund i det som räcker / Flickan och rösten / som inuti sin tystnad bär: i varje grässtrå såg jag en eld”.