Vi dödar Stella, Marlen Haushofer, översättning Rebecca Kjellberg, Thorén & Lindskog

För åtta år sedan presenterade Thorén & Lindskog en nyöversättning av Marlen Haushofers mästerverk Väggen. Dess framgång har väckt intresset för den skygga österrikiska författaren, som under sin korta levnad (1920-1970) hann skriva ett antal romaner. Häromåret utkom på Celanders förlag ett urval noveller, och för trettio år sedan sysslade Per-Erik Wahlund med att översätta ett knippe romaner, där Väggen redan då fick en särställning. Bland dem fanns också Vi dödar Stella, som nu äntligen utkommer i Rebecca Kjellbergs nya översättning. 

 

Jag läste den så sent som i fjol i dess gamla översättning, men det är den typen av roman som tjänar på flera omläsningar. Handlingen är enkel: Anna är en kvinna har fått huset för sig själv medan maken Richard och barnen tillbringar helgen hos hans mor. Under sin respit vattnar hon sina krukväxter, betraktar sin trädgård, och tänker på Stella. Hon är den nittonåriga unga kvinnan som under en period var inneboende hos dem, och som dött i en bilolycka. Olycka, självmord, eller att ha hetsats till döden. Titeln är en klar ledtråd.

 

Redan på de första sidorna skildras hennes död, i en röd klänning framför en gul lastbil: ”Denna strålande gula död som störtade sig över henne som en sol, jag tror den var vacker och fruktansvärd, som vi läser om den i de gamla sagorna.” Om Anna låter en smula avmätt ska vi strax komma till insikt om att hon har sina anledningar att känna så. Hon putsar på äktenskapets Potemkinkuliss. Vi anar med henne att saker inte har stått rätt till. Stella porträtteras som en blyg viol som blommar ut under en kort period. Genom makens omsorg, antyds det, och Anna berättar sammanbitet om makens otrohetsaffärer.

 

Men Anna är också en typisk exponent av den som vägrar se och höra vad som försiggår. Denna förmåga att stänga omvärlden ute är ett tydligt tema hos en annan stor österrikisk författare, Elfriede Jelinek (som skriver om Väggen i en av sina Prinsessdramer). Liknande tankar är landsmannen Michael Haneke inne på i sina tidiga filmer med ännu mer drastisk utgång, i synnerhet trilogin Den sjunde kontinenten, Bennys video och 71 fragment (1989-1994). I Haushofers bryskt varsamma behandling ställs Stellas öde mot världen. Stella går under i en värld som också den håller på att gå under. Så blir också denna roman en genomträngande postapokalyps, om man föreställer sig undergången mindre uttalad och mer subtilt framställd.    

 

Anna gestaltar ett tema som känns igen från Väggen, med mamman som i tabubelagd hemlighet upplever en distansering från sina barn när de växer upp och blir tonåringar. Så länge de är små finns en tät symbios, men sedan sker en abrupt och hänsynslös separation. Genom romanen skildras hur tonårssonen Wolfgang görs allt mer främmande för henne: ”den som pratade där ute var inte mitt barn som jag hade hållit mot mitt hjärta och burit under bombdagarna, utan en främmande förbittra man, fullt vuxen, kall och utan förbarmande.” Det är också symtomatiskt hur kriget har en funktion av främmandegörande instans för karaktärerna.

 

Stella görs till ett väsen, mer djur än människa genom sina starka instinkter och sin naiva tilltro. Hon är vilseförd och bortkommen. Den unga som korrumperas av den äldre, så kunde temat lätt sammanfattas, med Anna som passiv åskådare till detta förutbestämda drama. Scenen är hårt riggad, med andra ord. Miraklet finns i utförandet, hur skickligt Haushofer gjuter liv åt ett ämne som kunde te sig melodramatiskt och sensationslystet. Annas analys av mannens beteende är rationellt och iskallt beräknande, men samtidigt är hon passiv inför vad som skett.

 

Hon blir kvinnan som visste för mycket, men också hon som inte ingriper för att hon är oförmögen till empati. När Stella gråter på natten blir hon bara förvirrad, och stör sig mer på att hennes kaktus dör: ”Jag älskar blommorna ännu mer än djuren därför att de är tysta, inte kan springa omkring och inte stör mig i sina maniska fruktlösa tankar.” Anna gestaltar alla stäckta förhoppningar, alla inställda planer, alla ofullbordade drömmar.   

 

I efterordet menar Kjellberg att Haushofer var före sin tid, ett omdöme som blivit en kliché. Men det är fullt sant, och klichéer blir populära av en anledning. Att läsa Haushofer innebär att du måste utsätta dig för risker. Hon skriver om aktuella frågor, inte enbart om äktenskapet som ett fängelse. Hon skriver också om klimatförändringar, om tystnadskultur, och det är förstås att vara före sin tid, i denna roman från 1958.

 

Hos Haushofer finns en exakthet i hur hon betraktar världen, denna föränderliga icke-föränderliga värld. Hon har en förmåga att väva ihop sina romaner med samhällsanalys. Vi dödar Stella är en kortroman, en monolog vars täthet ger den hypnotiska egenskaper. Haushofer skriver med en knapphändig humor, som ställer hennes fiktiva värld i skarp belysning, men också i det slags nödvändiga dunkel som behövs för att suggestionskraften ska bevaras. Hon sätter en stark strålkastare rätt in i Annas inre tankevärld, men låter oss själva se vad som finns där, i stället för att förnumstigt peka ut vad som dväljs därinne.

 

Det är storartat gjort, och Vi dödar Stella är en roman som mer än väl befäster mitt intryck att Marlen Haushofer hör till 1900-talets viktigaste författare. Viktigaste? Ja, just för att hon är före sin tid, varnar för tendenser som vi borde ha lärt oss hörsamma. Med bister humor visar hon oss underlåtenhetens ödesdigra konsekvenser. Det betyder inte att man nödvändigtvis ska läsa denna roman allegoriskt, för här har ambivalensen premierats framför det schematiska, och vi får vara bra nog okänsliga om vi inte uppfattar hur mycket av den som kan appliceras på vår samtid.