På min huds sorthed, Aaiún Nin, på dansk ved Mette Moestrup i samarbejde med Aaiún Nin, Gads forlag

Helt nyligen kunde man i Provins senaste nummer läsa fyra dikter av Angolafödda Aaiún Nin, översatta av Athena Farrokhzad. De var så bra att jag skyndade mig att införskaffa På min huds sorthed, som utkom på danska i höstas. Hen har bott i Köpenhamn sedan 2016, är poet, aktivist och konstnär, och vistas nu tillfälligt i Krakow. Boken är översatt av stjärnpoeten Mette Moestrup i samarbete med Nin, som skriver på engelska. I februari utkommer hens debut på engelska, Broken Halves of a Milky Sun, men vem orkar vänta så länge?

 

Poeten Nin har jämförts med Audre Lorde och Ocean Vuong, en typ av lovord som kan höja förväntningarna till det orimligas nivåer. Men det är inte svårt att se dessa kopplingar, hos en poet – född 1991 – som skriver så naket, så sårigt (och sårbart), så blödande (och blödigt), så uppkäftigt, så ömsint, så tufft, så deltagande, så kaxigt, så bara fucking jävla amazing. Hen aktiverar det danska vackra ordet tab – ungefär förlust, saknad – och låter sin dikt pulsera av denna saknad, av denna brist, i 26 stycken som utgör en komplett helhet där just helheten är vad som övertygar, den livsberättelse som tecknas genom samlingen.

 

Det finns en queer blick i kärleksdikterna, när hen skriver om etnicitet, migration och rasism, om svarthet och vithet. Dikterna är rastlöst skrivna, tillåts aldrig vila i något bestående. Frustration driver dem framåt, vidare, fram mot allt mer övertygande sanningar – men också mot allt mer övertygande frågor, utspel och förebråelser. Det handlar om uteslutningar och exkluderande, hat och vrede, om hur tron är nödvändig för att orka fortsätta kämpa mot orättvisorna. Vad man tror på är inte det viktiga, utan det viktiga är att inte ge upp, och denna energi är vad som fyller dikterna, får dem att bågna av sitt innehåll, sin irriterande vanmakt. Som både svart och queer drabbas Nin av dubbla stigman, och samlingen kretsar kring tillhörigheten och hur svår den är att uppnå.

 

Kärleken blir ett botemedel för allt som gör ont, alla depressioner, tankar på galenskap och självmord, all ängslan, all oro. Kärleken blir den enda trygga platsen, och Nin visar hur det ömsesidiga begäret är en storm som gör oss lugna. Och hen är verkligen chockerande rättfram i hur åtrå och sex presenteras. En skillnad mellan Moestrups danska och Farrokhzads svenska är att danska versionen behåller en del av Nins engelska, något som betonar tvåspråkigheten:

 

strøm af støn. spredt revne

spredte ben

udforsk kroppen med tunge. med finger. med det glatte hårde.

            med læber. læg kroppen ned

slik mærkerne på kroppen

spit words split words

sprøjt af veske. strøm af fissejuice ud over kroppen

silkebløde sprækker hvidt transparent

tunge tæt bag opsvulmede læber rosa kød

sprøjt mod dødens brise

 

/

 

spottvåg. klyver

isär

benen isär

dissekerar kroppen med tunga. med finger. med det ömma hårda. med läppar

naglas kroppen fast

slicka hudens märken

spotta ord klyva världar

sammandragna muskler öser vätska. fittvätska översvämmar kroppen

silkeslena skrev vit transparent

tunga hård bakom svullna läppar rosaaktigt kött

utlösning mot dödens lätta bris

 

Det slår mig: både Vuong och Lorde är queera, och denna identitet sammanför Nin med dem i lika hög grad som det konstnärliga uttrycket. Men den främsta samhörigheten ligger ju i språkkänslan, i det aggressivt ömsinta tilltalet när språket utför sina bländande mirakel, och förmågan att ge orden svindlande höjd. Dessa poeter skriver vackert, ja, men det är en fruktansvärd skönhet, i stil med Rilkes ord från den första Duinoelegin: ”det sköna är inget annat / än det förfärandes början, som vi knappt uthärdar” (Camilla Hammarströms översättning). Så vacker är kärleken, och så vacker är Nins poesi.

 

Denna bok är en i bästa mening expansiv samling, som sträcker sig långt utanför bokpärmarna. Så sker med hjälp av retoriska frågor, anaforer, en Gertrude Stein-pastisch (”rose is a rose is a rose”) där frasen ”Flugt fra krig er flugt fra krig er flugt fra krig …” fyller en hel boksida, för att illustrera det gemensamma i en delad erfarenhet: migrationen är alltid både individuell och kollektiv.  

 

Dikterna balanserar mellan stolthet och skam, två poler som inte blir helt åtskilda. Ett trauma är bristen på kontakt med modern, det uppslitande i att lämna sin familj bakom sig. Ett annat är övergreppen, både bildliga och konkreta, där en våldtäkt på ett barn skildras med fullständig brist på pardon. Men allt ska vi tala om, för vi behöver bryta tystnadskulturen, för det är nödvändigt att ge röst också åt det som är svårast att säga:

 

hvis vi skal tale om vold

hvis vi skal tale om længsel

hvis vi skal tale om stilhed

 

og hvis vi ikke kan tale må vi skrive

og hvis vi ikke kan skrive

må vi tale igen

før vi forvandles til noget helt andet

 

Hat, ja, men också kärlek, och i kärleken, i sexualiteten finns, menar Nin, inget mysterium, bara nödvändighet.

 

I Provins finns för den som läser på svenska alltså fyra av dessa dikter översatta, men redan 2018 trycktes några av Moestrups danska översättningar i Kritiker, och jag minns att jag redan då slogs av en vass prosadikt ”som ursinnigt markerar exakt hur djävlig tillvaron ter sig för den som inte infriar vithetsnormen”, som jag skrev då. Nin tar strid mot fördomarna i sin indignerade dikt. Allra mest gripande sker det i en sorgedikt, där sorgen manas fram genom hela dikten, och uppmanar till handling, till aktivism: ”hvem sørger over os / hvis vi ikke selv gør det? / hvem gør os menneskelige / hvis vi ikke selv gør det?”

 

Hen bär sina sår, och når fram till läsaren med sin upprördhet och sin vrede, som hela tiden bryts mot besvikelser och brist på förlösning, i sin önskan om likadana levnadsvillkor. Därmed delges läsaren dessa sår, och de kan inte borstas bort eller avfärdas:

 

vis mig hvor skammen bor på din krop

tegn dens omrids på din hud med din finger

vis mig med dine fingre hvordan det føles at være ønsket

tegn dit smils omrids med din finger

 

Visa mig hur det känns att vara önskad – också däri ligger poesins funktion, att anstifta en empatisk läsart. Nin skriver en dikt som sätter hjärtat och hjärnan i brand, helt enkelt. Det är helheten som imponerar, hur allt hänger ihop. Det skulle förvåna mig storligen om jag i år får läsa poesi av dess like på något av de språk jag läser på.