Bakom fönstret skälver natten, Forough Farrokhzad, översättning Namdar Nasser, Modernista

I den iranska litteraturhistorien har Forough Farrokzad en särställning, och har blivit en förebild som poet och feminist både genom sina skrifter och genom sitt levnadssätt. Hon gifte sig som 16-åring, blev mor som 18-åring, skilde sig som 20-åring och gav samtidigt ut sin första diktsamling. Innehållet i den var så utmanande att hon tvingades lämna ifrån sig vårdnaden av sonen till före detta maken. Efter att ha stämplats som omoralisk av litteraturkritiker och imaner dog hon i en bilolycka 1967, endast 32 år gammal, och hennes rykte som en av 1900-talets starkaste iranska poeter är grundmurat.

 

Att hon nu lanseras i Sverige är välkommet. Bakom fönstret skälver natten är en generös samling som utgår från hennes sista diktsamling Ur en annan födelse samt de sju postuma dikterna från Låt oss tro på begynnelsen av en kall årstid … Den plikttrogna svenska läsaren stiftade troligen bekantskap med Farrokhzad för tiotalet år sedan, i en liten pocket på Lindelöws förlag, Mitt hjärta sörjer gården. Den innehöll 24 dikter, översatta av Namdar Nasser, Anja Malmberg och Lisa Frenold. Nu har Nasser själv stått för översättningen, och utöver de 24 dikterna från den återfinns ytterligare 12 dikter. Det är starkt reviderade översättningar, till det bättre oftast, så det finns all anledning att överge den gamla pocketen.

 

I förordet skriver danska poeten Shadi Angelina Bazeghi entusiastiskt om Farrokhzad, en poet hon har ägnat sitt läsande liv åt. Det finns på danska en fin volym från 2013, Kun stemmen bliver tilbage, där hennes tolkningar återfinns. Det mesta av informationen om Farrokhzads liv har jag lärt mig av Bazeghi, men också om hennes poetik, såsom att hon vänder på förutsättningarna med sina tre första diktsamlingar (tyvärr alltså inte representerade i det svenska urvalet), och låter den begärda kvinnan – objektet – bli den begärande kvinnan – subjektet. Exakt hur radikalt det här var i kontexten Iran på 50-talet är inte svårt att sätta sig in i.

 

Bazeghi nämner titeldikten från första samlingen, Fången, där hon jämför hustruns situation med fågelns, övervakad av en listig och sadistisk fångvaktare:

 

Jeg drømmer, og jeg ved at jeg aldrig

finder styrken til at forlade disse tremmer

Selvom fangevogteren slipper mig fri

kan jeg ikke lette med så tunge lemmer

 

Notera att denna dikt skrevs 1955, sju år innan Sylvia Plath skrev sin dikt om äktenskapet, ”The Jailer”: ”I wish him dead or away. / That, it seems, is the impossibility. / That being free. What would the dark / Do without fevers to eat?” Ted Hughes lyfte bryskt ut denna dikt från samlingen Ariel när den postumt utgavs, något som stärker Farrokhzads kurage. Även dikten ”Synd”, som hon skrev som nittonåring, utmanade med sina explicita bilder av åtrå (inte heller med i det svenska urvalet). Notera också att hon i en dikt skriver om ”det förskräckliga skriet från en fjäril”, och att samma år som hon dog hade Jim Morrison övertagit metaforen med ”the scream of the butterfly” i The Doors-låten ”When The Music’s Over” (Farrokhzad är en långt bättre poet än Morrison).

 

Men Farrokhzad ville modernisera poesin inte bara utifrån innehåll, utan också till form. Därför vänder hon sig mot en mer samtida diktion, med ett mer vardagligt tilltal. Bazeghi påminner att detta bildspråk kallas foroughskt. Det är inte svårt att få korn på detta bildspråk, som kombinerar ett gammaldags högstämt formspråk med ett helt nytt, dramatiskt modernt och okonstlat. I dikterna finns en uppenbar vilja att kommunicera, att nå ut till de många – att helt enkelt göra sin poesi tillgänglig. En poesi för alla. Och det blir det verkligen; förkunskaper behövs inte alls för att uppskatta dikterna.

 

Pendlingen mellan det högstämda och det nedtonade fungerar ypperligt, och laddar dikterna med angelägenhet och frenesi:

 

Nu när vi har nått höjderna

skölj mig i vågor av vin

linda mig i dina kyssars siden

Begär mig under de långa nätterna

skilj mig aldrig från stjärnorna

lämna mig inte nu och inte i framtiden

 

Jo, Farrokhzad skriver om romantiska stapelvaror: stjärnorna, nätterna, hjärtan som vill para sig med mörkret, kroppar som blomstrar, månen, fjärilslätta kyssar, fönster som står uppställda mot längtan … Men också: dödslängtan, gränsöverskridande, svårmod och övergivenhet. Så kan denna rörelse mellan rus och baksmälla påminna om The Weeknds första låtar, när han i ”The Party & The After Party” sjunger ”They don’t want my love / They just want my potential”. Hos Farrokhzad finns samma förnimmelse av kärlekens förgörande och ödeläggande kraft, och misstanken att inte vara tillräckligt älskad, att bara bli bedömd utifrån sin talang.

 

I någon mån liknar det också den exalterade men samtidigt vemodiga poesi som Marina Tsvetajeva skrev under 1900-talets första decennier. Båda har låsts in i en position som tragiska kärleksdiktare, men det är att underskatta just potentialen hos dem, och mångfalden. Bra poesi är alltid mer än sina beståndsdelar, och agerar i kraft av de förhoppningar som väcks. Hos Farrokhzad fungerar svårmodet parallellt med livsmodet, som en stark inspiration, även om lyckan bara är en skugga, undflyende och föränderlig och matt. Hennes förnamn Forough betyder för övrigt ljus på persiska.  

 

Pålitliga instanser är sorgen och smärtan, ställen där ”kärleken är en förbannelse”, som hon bittert skriver i en dikt. Genom upprepningar ramar in dikterna med obönhörliga principer. Det flitiga bruket av upprepningar betonar också sorgens kadens, som om hon vet på förhand att hon talar för döva öron med utsagor som både förstärks och försvagas genom dessa identiska upprepningar, som om hon grälar med själva existensen. Dessa dikter uppsöker och befinner sig i mellanlägen: mellan högstämt och vardagligt, mellan åtrå och besvikelse, mellan salighet och förtvivlan. Dikterna är också både självcentrerade och universella, med fokus på den egna kroppen, men också på gemensamma erfarenheter.

 

En av de mer kända dikterna är titeldikten till den postumt utgivna samlingen, den dikt som heter ”Låt oss tro på begynnelsen av en kall årstid …”. Det är en längre dikt som smidigt presenterar ett levnadsöde:

 

Jag kommer från

de likgiltiga rösternas, tankarnas och bokstävernas värld

och denna värld liknar ett ormbo

och denna värld är fylld av människors fotsteg

de människor som i sina huvuden tvinnar en snara åt dig

medan de kysser dig

 

Som jämförelse, den äldre översättningen signerad Nasser i samarbete med Malmberg och Frenold:

 

Jag kommer från

de likgiltiga ljudens,

tankarnas och bokstävernas värld

En väld som liknar ett ormbo

fyllt med ljud av fotsteg från de människor

som i sina huvuden tvinnar en snara åt dig

samtidigt som de kysser dig