Velocitas, Ulrika Revenäs Strollo, Rönnells

Ulrika Revenäs Strollo debuterade 2002 i Bonniers föredömliga serie ”Ny lyrik”, som utkom med ofta 4-5 titlar per år, poeter vars namn nu kan ha fallit i glömska men med lysande undantag såsom Anna Hallberg, Hanna Hallgren, Lotta Olsson, Eva Ribich, Joar Tiberg. Behöver det sägas att serien gärna finge komma tillbaka?

 

Efter två böcker upphörde dock Revenäs Strollo sin offentliga verksamhet som poet. Enligt utsago uppehöll hon sig i USA, men återkom glädjande nog för två år sedan med en svit måndikter, dels i Lyrikvännens temanummer om månen, och dels i boken (måne, efteråt) på det undanskymda förlaget Tragus, med illustrationer av Marja-leena Sillanpää. Hon skriver ömsint och finstämt om månen: ”vad gör patriarkatet för Månen? vad gör Månen / för patriarkatet? / Månen förnekar allt ansvar”.

Med undantag för denna boks sista rad ingår månsviten i Revenäs nya bok, den andra efter återkomsten. Velocitas är utgiven på Rönnells, och om titeln låter vagt bekant för någon med koll på engelska glosor betyder det väl ungefär hastighet. Det är också knutet till ett citat från Primal Screams låt ”Velocity Girl” från 1986, som återges snyggt mot bokens slut. Rörelse är också något dikterna föreskriver.

 

Revenäs Strollo skriver om naturen: vad har den med oss att göra, och ärligt talat – vad har vi med den att göra? Det är befogade och allt mer aktuella frågor. Dikterna rör sig i en riktning mot det som inte uttalas, mot det som tiger still, och där i det outtalade uppstår en spänning som är klart meningsfull och nyttig. Velocitas är förstås en mer storstilad återkomst än den korta månboken, och indelningen i sju avsnitt skapar en sammanhållen enhet. Ändå fortsätter Revenäs Strollo att förhålla sig till det blygsammare formatet.

 

Dikterna återger det som syns, det som dras fram i ljuset, och det är med hjälp av ett bildseende som känns igen från debuten Ristar in sina märken. Finurligt nog har denna nya bok en liknande färgskala på omslaget, och även här dominerar kroppen och dess krämpor. Men det är en kropp som befinner sig i ett försvinnande läge. Och det som gör ont finns kvar: ”Rivmärken. Streck. Hopklumpade. Rader. / En. / (punkt)”. Redan i debuten fanns dessa drag, hur kroppen vill upphöra. Då kunde hon skriva: ”Det går en spricka genom varje sten, mörker och järn / långt ner i ett av jordens lager, leran / tunn som din handled; / jag är inne i det stora regnet, med linjalen mäter jag havet”.

 

Ändå vore det ett misstag att betona misstagen, skörheten och skadorna för mycket, hur mycket dessa attribut än verkar dominera dikterna. Revenäs Strollo skriver om den smärta som är vår arvedel, och får det att verka som att världens värk har flyttat in i kroppen, att det som gör ont i oss har sitt ursprung i den yttre världen. Debuten talade om att rista, och ibland övergår denna handling i att smeka i dessa nya dikter. Men det som skapar samband är hur dikterna är följsamma mot den poetik som var färdigskriven redan i debuten (som bland annat nominerades till Borås Tidnings debutantpris).

 

Här finns hårda och vassa dikter om smärta. Våldet är latent, eller – för att gripa efter ännu en engelsk glosa – dormant, som väl betyder vilande eller slumrande. I dikterna finns ansatser till förändring, att det mest fördärvliga är att stelna i konventioner och i det som förväntas av en. Hellre ge sig ut på jakt efter nya intryck, även om det inkluderar förluster av dramatiskt slag:

 

och jag vill inget hellre, jag gråter ansiktet

tänderna lossnar ögonbryn haka kinder

 

och jag böjer mig ner över ansiktet

det är inte möjligt det är inte jag det är inte jag

 

Jag läser dikten i sken av den debatt om hur svårt det är att åldras som snygg kvinna, initierad 20/11 av Ann Heberlein. Det må stämma, men många skulle nog vilja hävda att det är svårt att åldras också som mindre snygg. Alla dessa förändringar som uppstår, men det enda som hjälper – har jag märkt – är att tillbringa mindre tid framför spegeln. Annars uppstår ohjälpligt just de tankar Revenäs Strollo får med i dikten: ”det är inte jag det är inte jag”.

 

Hennes dikt är utåtriktad på sina egna villkor. Den är återhållsamt högmodig, om något sådant nu skulle existera. Alltså att den är både stolt och ödmjuk i samma andetag. Hon testar olika tekniker, såsom ramsan, besvärjelsen. Raden ”det brinner / ett hårt ljus i oss” kan erinra om hur det är att läsa Lars Norén. Det är med andra ord en stark återkomst av en saknad poet, nästan lika saknad som Bonniers ”Ny lyrik”-serie.