Tankstrecket som försvann, Erik Andersson, Ekhprasis

Utöver sin syssla som översättare av allt från Tolkien till Joyce och en del däremellan är Erik Andersson också verksam som författare av allt från poesi till prosa och en del däremellan. Där inryms också essän, en stilart han odlat under en längre period. Nu har ett antal sådana texter samlats i volymen Tankstrecket som försvann, publicerad av anonyma förlaget Ekphrasis.

 

Titelessän handlar om ett textställe ur Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Andersson går till det handskrivna originalet, där Lagerlöf avslutar en mening som innehåller kyssar med två punkter, två bindestreck, två tankstreck: ”. . - - – ­–”. Så utförs en undersökning vad som hände med dessa typografiska hyss där ”[n]ågon sorts emotion har kommit över författarens hand och fått den att röra sig spasmodiskt.” Att tankstrecket håller på att försvinna är nog en obefogad farhåga – den gör sig fortfarande bra i text, som variation till det plebejiska kommatecknet.

 

Annars är det som vanligt när en viss typ av essäist tillåts utforska sina huvudsakliga intressen. Det blir nördigt, det blir smalt, det blir exkursioner och pilgrimsfärder, och en hel del ägnas åt redan omskrivna farbröder, såsom Erik Beckman, Stig Claesson, Frans G Bengtsson, Linné. Ett sjok texter handlar om 60-talspop, med bland annat en längre skönlitterär bearbetning av The Beatles vita album. Andra ämnen som avhandlas är öl och kartor (typiska killintressen, alltså), samt joddling. Pigg blandning, lyder en välvillig tolkning.

 

Ämnesvalen kan te sig excentriska, där Andersson inte bara söker upp de gamla bekantingarna som nämndes i förra stycket. Men han nosar också rätt på saker som varit lite förbisedda, och vänder på stenar som andra gått förbi. Mest road blir jag därför av en längre text om bortglömda Py Sörman, som redan 1938 skrev sf-romanen De grönas stjärna, som onekligen ger ett intressant intryck. En primitiv astronaut störtar på en grön planet och hamnar på dårhus, där han behandlas av läkaren Pippi och blir sänggranne med uppfinnaren Medus som skapat en drog som gör alla friska och kloka – drogen heter Medusin. Andersson hittar spår till både Karin Boyes roman Kallocain och Astrid Lindgrens karaktär Pippi Långstrump, som övertog ordet ”medusin”.

 

Men även om Sörmans sf-roman känns läsvärd blir jag aningen skeptisk. Varför har den inte samma klassikerstatus som Kallocain? Ett intressant ämnesval och en spännande intrig räcker inte. Om språket enbart är motor för handlingen – vanligt i genrelitteratur – tappas intresset från en generation till nästa. För att ett litterärt verk ska överleva krävs en levande språkbehandling, och de utdrag Andersson bidrar med räcker inte för att övertyga mig att skicka ned bibliotekarierna till magasinet – det som finns i Jönköpings sparsmakade utbud är dessutom ingen av Sörmans mest intressanta titlar, utan bara en del poesi och tråkiga biografier om kungligheter.  

 

Inte bara tankstrecket har försvunnit, utan också landsbygden, och det skriver Andersson om i ett par av texterna. Vår urbanisering blir allt mer extrem, och det har ökat polariseringen mellan stad och landsbygd. I början av boken finns några längre essäer, men merparten är kortare, publicerade antingen i dagspressen – mest Göteborgs-Posten – samt SR:s utmärkta serie OBS. Här finns också bra essäer om översättning, något Andersson tidigare delgett i längre form i två böcker om just hur det är att översätta Tolkien och Joyce.