Samma hav som alla andra somrar, Esther Tusquets, översättning Siri Hultén, Komet

Bokförlaget Komet har som sin USP spanskspråkig litteratur, och nu har deras tredje titel utkommit: Esther Tusquets roman Samma hav som alla andra från 1978. Den är liksom de tidigare kompetent översatt av Siri Hultén. Den är utsökt formgiven av Nora Hultén Törnerud. 

 

En namnlös medelålders kvinna återvänder till Barcelona efter att ha varit borta en längre tid. Hon undervisar i litteraturvetenskap på universitetet. Där förälskar hon sig – handlöst – i studenten Clara, en colombiansk flicka, en fräck slyngel. Ung, långbent, mörkhårig, ständigt med kaffekoppen i ena handen och cigaretten i den andra: ”Bara förvånansvärt smal, förvånansvärt ung – och dessutom ser hon nog yngre ut än vad hon egentligen är –, förvånansvärt tafatt och oansenlig; hon rodnar plötsligt, och med en lätt, knappt märkbar darrning på handen räcker hon fram ett papper mot mig, ett papper på vilket många saker tydligt hävdas, krävs och gör anspråk på”. Det är inte helt sant att berättaren saknar namn: Clara uttalar det en gång, men det hör till sådant du själv får upptäcka genom att läsa den här romanen.

 

Tusquets skrivsätt hör till det meandriska. Att hon som förläggare gav ut Virginia Woolf är något som inte förvånar: hennes egen stil premierar de långa meningarna liksom ett flödande skrivsätt där tankarna rör sig associativt och där upprepningar bildar stomme för en rytm som växlar mellan det följsamma och det strävsamma, och skapar en behaglig balans mellan trivsel och nervositet. Huvudpersonen är kontemplativ, introvert – en betraktare av den yttre världen likväl som av sitt eget inre.

 

Alla hennes minnen strävar mot att etablera kontakt när hon återkommer till sin barndomsstad. Där skildras en uppväxt i relativ rikedom. Nu har förutsättningarna skiftat, och hon ser framför sig allt hon ska få tid med, kanske ägna sig åt läsning på samma sätt som när hon var ung: ”För nu, för första gången på mycket, mycket länge, på väldigt många år, har jag all tid i världen. (Jag är också, för första gången på många, många år, kanske för första gången i mitt liv, alldeles ensam.)”

 

Hon återvänder till sin ungdom, och en enkel psykologisk läsning skulle därför hävda att hennes förälskelse i Clara är kompensatorisk. Men det är en förenkling att baxa in en Peter Pan-tolkning här, även om det inte saknas referenser till denna saga i romanen. Tusquets är intresserad av att säga generella saker om passion, om åtrå, om den besatthet som ansätter den förälskade. Redan som barn ägnar hon sig åt erotiska önskedrömmar, kittlade av fantasin, och kombinerar skönhet och skräck i sina tankar. Som vuxen är hon en suverän betraktare som nogsamt registrerar, kalkylerar, beräknar. Hon använder ett rituellt bildspråk för att gestalta sex.   

 

Hon lever överlag mycket i sina tankar. Som ung träffar hon Maite, som blir en guide in i litteraturen. De läser Kafka tillsammans. Men texten är allmänt fylld av referenser, inte bara till Peter Pan utan också till Alice i Underlandet, till sagor och myter. Sagan utnyttjas som fond när Clara ingår i berättarens projekt att mytologisera världen. Och Tusquets skildrar kärlekens berusning, på ett sinnligt, sensuellt språk som gör vådliga utflykter in i kärlekens labyrinter, mot det som bränns och känns.

 

Denna passion är stillsamt våldsam, där det uppslitande och förgörande finns investerat i berättarens monomana fixering av Clara. Tusquets stil är också präglad av en stillsamhet som ändå berör det exalterade och hyperbola. Vladimir Nabokov har hävdat att varje författare inrymmer en historieberättare, en lärare, och en förtrollare. Tusquets sätt att skriva betonar denna sista egenskap av förtrollare, när hon lokaliserar kärleken som ”en vacker, depraverad lek med förvillelser och förklädnader”. Låt gå för att huvudpersonen är lärare, här saknas de didaktiska möjligheter som hotar att göra mången litteratur onödigt mästrande.

 

Därför blir läsningen inbjudande när vi ges tillträde till huvudpersonens psyke, sargat av en förälskelse som sätter hela hennes inre i rubbning. Hon är både hänförd av Clara och medveten om avstånden dem emellan, bortkollrad av passionen men märkligt distanserad samtidigt. Clara ges olika attribut av fågel, katt, docka, och det finns en aggressiv energi i hur huvudpersonen betraktar föremålet för sitt mörka begär. När de har sex blir Clara en gnyende varg.

 

Det må så vara att denna kärlekshistoria inte är uppbygglig eller skildrar en gynnsam och harmonisk förälskelse. Snarare uppsöker Tusquets den svåra och uppslitande passionen från olika håll: känslomässigt, intellektuellt, själsligt, fysiskt, där verkligheten och fantasin hela tiden umgås intimt och berikar varandra.