Nina Simone's Gum, Warren Ellis, Faber & Faber

Warren Ellis är violinisten som enligt viss historieskrivning manövrerade ut först Blixa Bargeld (2003) och sedan Mick Harvey (2009) som nyckelvapendragare i The Bad Seeds för att tonsätta Nick Caves sånger. Men riktigt så enkelt är det förstås inte, bara att musiken tagit en helt ny inriktning efter att de här två originalmedlemmarna lämnade bandet. Dessa tre homogena skivor – Push The Sky Away (2013), Skeleton Tree (2016) och Ghosteen (2019) – hör också till de bästa i Caves långa karriär.

 

Nyligen utkom Ellis med en bok som troligen är den knasigaste självbiografin en rockmusiker har skrivit. Ellis, liksom Cave med australisk härkomst, har sin bakgrund i det ypperligt kaotiska instrumentala bandet Dirty Three, och har under 2000-talet också gjort flera filmsoundtrack tillsammans med Cave (bland dem den kommande filmatiseringen av Joyce Carol Oates Blonde). Knasigheten består i att hela boken handlar om Nina Simones tuggummi.

 

Ja, hans bok Nina Simone’s Gum berör det mytomspunna tuggummi Doctor Simone placerade på sitt piano vid en konsert i London 1999. Det var föremål för ett skojfriskt samtal mellan Ellis och Cave i fejkdokumentären 20,000 Days on Earth. Sedan plockades det fram och hamnade i den utställning om Caves liv som förevisades i Köpenhamn i fjol, Stranger Than Kindness.

 

Storyn: Cave kurerade Meltdownfestivalen 1999, och som avslutning skulle Nina Simone sjunga. Hon var sjuk, hade knarkat en del innan, och inledde konserten bedrövligt. Sedan vände allt, och i Ellis minne framstår denna konsert som en religiös upplevelse, och han lyckas återskapa atmosfären och känslan, trots att det saknas filmklipp och ljudinspelningar och i stort sett också foton. Men han stegade fram efteråt och lyfte ned tuggummit, som satt fast i en handduk hon använt för att torka sin svettiga panna. Sedan behöll han denna relikt, plockade fram den ibland, men har aldrig rört det med sina fingrar. Bara tittat på tuggummit med tandavtrycket intakt, och hämtat konstnärlig styrka ur vetskapen om dess existens: kanske det är denna tingest som väglett honom i hans musikaliska vägval och bistått honom i hans kreativa process under det oerhört produktiva 2000-talet?

 

Det är en slags självbiografi. Redan som barn visade Ellis tydliga samlartendenser.

I denna bildrika bok återges också arbetsprocessen att skapa olika smycken baserade på tuggummit, liksom en planerad skulptur, som Ellis föreslår ska placeras antingen på Antarktis eller i Döda havet, eller i närheten av Sfinxen i Egypten, eller något annat coolt ställe. Hela projektet balanserar mellan det sublima och det löjeväckande, mellan storhetsvansinne och barnslig ödmjukhet. Faktiskt allra mest ödmjukhet, främst när han skriver om musikens livräddande egenskaper.

 

Ellis och Cave har skapat en mängd musik tillsammans under 2000-talet, inte endast filmmusiken och till Caves egna skivor, liksom den gemensamma skivan Carnage från i våras. De har också skrivit flera låtar som vitaliserat Marianne Faithfulls senare skivor. Caves förord förankrar den historia Ellis senare ska berätta. Myt och sanning rör sig nära intill varandra, som man kan förvänta sig när legendariska historieberättare tar ordet: ”Dreams that roam between truth and untruth / Memories that become monstrous lies”, som Cave sjunger i ”Do You Love Me, Pt 2”.

 

 

Ellis är något av fangirl när han skriver om Nina Simone. Men det handlar inte bara om henne. Han betygar sin vördnad också inför den grekiska artisten Arleta, vars låt ”Mia Fora Thymamai” han gjort coverversioner av. Liksom han hyllar Beethoven och Alice Coltrane. Överhuvudtaget är Ellis pigg på att prisa kolleger och visa vilken unik och sällsam kraft som finns i musiken. Han skriver oerhört fint om samarbetet i studion och på scenen, om än kortfattat, men skriver också vid flera tillfällen fint om de sköra stunderna då musiken kommer till. Han visar hur sköra de stunderna är, och hur viktigt det är att vårda dessa stunder och ta vara på dem, för de är så nödvändiga. På några ställen framkommer komplex inför det skrivna ordet, något man kan förstå eftersom hela hans liv kretsat kring musiken sedan han som barn plockade upp sin första fiol.

 

Så blir det en bok om en talisman, och om du nu känner att det ändå bara är ett värdelöst tuggummi har du inte fattat ett dugg om vad som gör musik till en så speciell konstart. När Ellis får höra att ett begagnat tuggummi från Alex Fergusons käkar – ”apparently he’s a football coach”, som han med suverän nonchalans tillägger – betingat ett pris på nästan 4000 pund inser han att försäkringsvärdet på hans tuggummi kanske behöver uppvärderas. Fast vad då ”hans”: det är ett tuggummi som inte längre tillhör honom, inser han när han ser det förevisas på museet. Det är som med musik: när den är inspelad och släppt på skiva tillhör den inte artisten längre.