Citat av Orwell och Sartre inleder samlingsvolymen med Deborah Levys tre böcker som går under namnet A Living Autobiography. Det är en trilogi som befinner sig i gränslandet mellan essä och roman, mellan självbiografi och – ja, något annat, något ytterligare. Att de nu i höst utkommer på svenska är en välgärning. På svenska lyder samlingsvolymen Kolossal frihet, och sådana titlar lockar förstås till läsning.
Jo, bara man tar sig förbi vissa trösklar. Häromåret var jag måttligt förtjust i Varm mjölk, en roman som nog är det enda jag läst av Levy tidigare. En annan tröskel är just citat av George Orwell och Jean-Paul Sartre, två herrar som känns ganska inaktuella – i synnerhet när hon väljer det klyschigast tänkbara av Orwell, det om att alla djur är jämlika … Men det stabiliseras, inte minst när hon senare hittar lämpligare dragdjur till sina resonemang. Virginia Woolf till exempel, eller Marguerite Duras, två författare hon identifierar sig starkt med och som hon mer än gärna går i dialog med – och det är just dialogen som är det fruktbara med hennes skrivande.
Det Levy bidrar med kan lämpligast sammanfattas av henne själv: ”Allt skrivande handlar om att se och lyssna och vara uppmärksam på världen.” Det här är en gärning hon ägnar sig åt med finess. De tre böckerna skildrar olika faser i hennes liv. Saker jag inte vill veta (2014) är knappt hundra sidor lång, och berättar om uppväxten i Sydafrika under sent 60-tal, med en apartheid som ger sig till känna i det dagliga livet, och där skolgången präglas av håglös pennalism. Pappan, som arbetar för ANC, hämtas av män med hakkors tatuerade på handleden, och blir borta från hemmet i flera år.
Författarens färdighet att se världen visas gång på gång av Levy, och det hon ser gör hennes blick en smula cynisk. De här tre böckerna handlar också om att skriva, om att betrakta sin mamma med visst avstånd, men ändå behöva vara aktiv vid hennes dödskamp. Ett par avsnitt förtjänar att nämnas här, som när berättaren – den äldre Deborah – frenetiskt söker upp isglass för att ge mamman på sjukhuset under den sista tiden, då hon knappt får i sig vätska på annat håll. En annan lysande liten novell handlar om en tågresa i sällskap av en man som är besatt av andras fotsteg: hans hustrus, migranterna som han tycker sig höra på tågtaket …
Det här sker i mittenboken, den något längre Vad det kostar att leva (2018), som tar sin avstamp i flytten till England när hon är tonåring, och den svåra anpassningen till ett bistert och kylslaget 70-tal. Hon börjar skriva, och upptäcker att det är något som ger henne makt, ett mentalt övertag på människor som inte vet hur de ska uppföra sig i umgänget med den som har en penna i sin hand.
Det handlar också om att skriva romaner. Om att vara mamma. Om att vara dotter. Om att vara kvinna. Levys berättarjag stångas mot konventioner och traditioner, mot allt som begränsar oss. Däribland de minnen som vi ärver, minnen som inte vill vårt bästa. (Not till läsaren: undvik nostalgi. Fråga inte varför, bara gör det.) Hon skiljer sig, med ett enkelt argument: hon behöver helt enkelt hitta ett annat sätt att leva.
Strukturen i de här böckerna är nyckfullt hanterad, och det kan te sig nonchalant, men det skapar också förutsättningar för en ny läsart. Denna läsart förordar att nya vägval i livet kräver nya vägval i skrivandet. Men det som imponerar mest är den tidigare nämnda förmågan att se på världen, något som kommer till uttryck i iakttagelser nästan i förbifarten. Levy kan vara rolig utan att falla offer för tvånget att pleasa de läsare som inte är intresserade av att strykas medhårs. Hon karakteriserar pappan på ett sätt som både visar stor kärlek och visst avståndstagande: ”Han hade sin engelska kostym på sig och såg uppriven ut, som vägen utanför.”
Det finns en aggressivitet investerad i hur Levy skriver. När hon skriver om att ta sig fram på elcykel lyckas hon nästan övertyga mig om att en sådan har ett värde, när hon menar att det är ett idealiskt fortskaffningsmedel för den med viss aggressionsproblematik. Hon resonerar vidare kring det ansvar som medföljer den som väljer att skriva och ge ut böcker. Vilka friheter kan hon ta som författare och vilka friheter kan hon unna sina kvinnliga karaktärer att ta? Det här är vettiga och viktiga frågor.
Levy resonerar också kring varför kvinnan historiskt alltid har tryckts ned. De (män) som har tryckt ned dem har helt enkelt identifierat vilken oerhört makt de besitter. Eva Åsefeldt väljer att översätta originalets ”powerful” som just ”mäktig”, men kanske ”kraftfull” hade fungerat lika bra här? För inte kan kvinnor sägas ha varit mäktiga i historien, att det i så fall mer har handlat om en potential?
Det finns en kraftfull ilska i hur Levy skriver, när hon lägger sig på en nivå som kunde kallas självironisk självömkan, där hon anlägger en bistert nedgörande blick på sig själv. Ibland kan iakttagelserna närma sig truismerna, som när hon skriver: ”Skådespeleri är ett märkligt arbete där skådespelaren flyttar in i en annan person.” Men i rättvisans namn är hon oftare skarpsynt, och analyserna är konsekvent utföra i riktning mot hållbara slutsatser.
I den tredje boken, Verklig egendom (2021), handlar det i konkret mening om just en plats, om vikten av att hitta en plats för sitt skrivande, om än det är en primitiv bod. Nu närmar hon sig 60-årsåldern och ser tillbaka – mycket handlar om äktenskapet, som man har förstått varit dåligt under en längre period innan skilsmässan. Resonemangen med konstnärer fortsätter, och det blir fruktbara samtal, som visar vad som kan åstadkommas när det finns precision i citathanteringen. Hon skriver om vardagens ting, och gör det med stor hjälp av Duras.
Den här boken är mer uttalat feministisk: ”man vet aldrig vad en kvinna egentligen vill ha eftersom hon alltid blir tillsagd vad hon vill ha”, som hon skriver vid ett tillfälle. Det är förstås märkligt att ens behöva tala om kvinnolitteratur eller att behöva poängtera att hon skriver om hur det är att vara kvinna och författare. För när handlar det om svårigheten i att vara man och författare, och när talar man specifikt om manslitteratur? Med det sagt gör Levy ändå viktiga insatser i att föra fram en erfarenhet som är tveklöst universell, och bara för att den inte har varit norm tidigare behöver vi inte fortsätta behandla den som en avvikelse.
Relationen till mamman problematiseras ytterligare. Levy undersöker de mörka begären, vår dragning mot katastrofen. Hon söker sig mot galenskap, lokaliserar det i sin önskan att bli farao. Här finns också något om Ingmar Bergman, och någon får gärna berätta för mig varför så många intelligenta utländska kvinnor förälskar sig i Bergman, och idealiserar hans filmvärldar så okritiskt. Hon gör bara en halvhjärtad feministisk poäng av sina försök att vända på tropen egoistisk manlig konstnär och göra honom till en kvinna, men stöter på patrull hos finansiärerna av hennes planerade filmprojekt. Hon möter också många excentriska farbröder, kanske i synnerhet efter att ha blivit en skild kvinna. Så hamnar hon också i en förtröstansfull slutsats, som med lätthet kan fogas in i den enhetliga titeln Kolossal frihet: ”Det hade tagit mig lång tid att göra mig av med viljan att behaga människor som inte har mitt bästa för ögonen och inte kan leva ihop med mig med värme.”
Kanske är jag ändå inte helt begeistrad av Levys självbiografiska skrivande; kanske är det helheten som inte riktigt håller ihop, medan hon i delar är underhållande och skarpsynt intelligent. Här finns många berikande insikter och hållbara idéer som lämnas därhän. Ibland när hon skriver om döttrarna och deras kompisar blir det också aningen för sockrat, med internt tugg på krönikörers vis, och en hel del om tillagning av glass ska avhandlas innan hon tar sig vidare mot nya bataljer med både verkliga och fiktiva motståndare. Jag har också lite svårt att fördra författare som oironiskt kallar sig melankoliska.
Levy skriver annars mestadels bråkigt och oinställsamt, och det är inte helt lätt att hålla med eller komma överens med henne. Det är dock en ständig utmaning att ta sig an de här tre böckerna – i synnerhet den avslutande – och det jag uppskattar mest är hur hon vågar utmana läsaren, vågar närma sig känsliga ämnen utan att det blir förenklat eller onyanserat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.